Om några dagar ska vår gymnasieklass återförenas för att fira att det gått 30 år sedan vi lämnade varandra och gick ut i livet. Det blir säkert riktigt trevligt, men jag har även en stor portion olustkänslor inför träffen. De flesta har det nog gått bra för i livet, åtminstone med titel och prestationsmått mätt. Hur det står till i själen är ju en annan fråga. Jag vet ju att pengar och framgång inte är lika med lycka. Tyvärr kommer inte den reflektionen få någon betydelse eftersom det är så kort stund vi möts och det inte kommer hinnas med annat än jämförelser och uppdateringar av vad vi blivit och gjort de senaste trettio åren.
Jag kan förhoppningsvis ta det helt iskallt och framhäva att jag har ett kanonintressant jobb och att jag upplever mig vara på den bästa tänkbara platsen i livet. Att jag har allt under kontroll och att just nu är det bäst. Att alla vägval turligt har samspelat för att nå dit jag är idag, etc etc. Glädjande, och till tröst, är det i alla fall inte svårt att vara stolt och glad över min familj. Där behöver jag inte ljuga eller spela teater. Jag måste bara komma ihåg att inte öppna upp hur jag mår i själen! Inte för att jag inte skulle kunna eller att jag skäms, utan för att det inte är rätt forum, inte rätt tillfälle. Onödigt helt enkelt.