• Jag har en plats

    ·

    Pappa fiskar på Försjön någon gång på 50-talet
    Pappa fiskar på Försjön någon gång på 50-talet

    Jag har börjat intressera mig för min släkt och när pappa är på besök så passar jag på att fråga honom om dem han minns. Jag har insett att han inte är ung längre och allt fler i hans generation har börjat gå bort. Därför känner jag ett behov av att skriva ner det lilla som kommer fram och jag har skannat in lite fotografier från hans gamla album. Historier och namn faller givetvis annars i glömska, och man kan fundera över vad det skulle ha för betydelse egentligen om vi glömde. Vi går framåt och tänker inte speciellt ofta på det som varit i vår vardag. För min egen del så tror jag att en kombination av allt högre ålder och någon form av livskris skapar ett behov av att placera in mig själv i ett sammanhang. Jag kan ibland uppleva att jag befinner mig i fritt fall, att jag tappat fästet i tillvaron, samtidigt som jag fortfarande undrar vad jag vill och vad jag ska bli när jag blir stor.

    Det är därför min tro att när man tappar fotfästet i tillvaron blir ens rötter tillbaka i tiden allt viktigare.

    Jag funderar på tillvaron över en Guinness, London 2011.
    Jag funderar på tillvaron över en Guinness, London 2011.

    Det handlar om att hitta till den grund varpå man står. Den absolut omedelbara fysiska upplevelsen av att den mark jag går på är min – har jag rätt till. Men främst handlar det om att sätta in sig själv i ett kontinuum, i en tidslinje. Det ger en känsla av tillhörighet, berättigande och i bästa fall en trygghetskänsla fylld av gemenskap och solidaritet. Och ytterst skapas härigenom en hoppfullhet om ens plats i framtiden. Man är en del i en större helhet och har en plats i ledet som rör sig framåt. Och kanske kanske finner man fäste för fötterna igen.

  • Kustmaran

    ·

    Det blev ju ingen medalj för mig i årets Stockholm marathon. Jag var tvungen att kliva av vid 15 km då min kropp inte alls fungerade. Det var en stor besvikelse att gå hem på Stockholms gator och samtidigt se alla löpare med medaljen hängandes om halsen. Efteråt har jag smält detta och nu ser jag att jag gjorde helt rätt som hoppade av loppet. Det finns så många fler lopp och så många chanser att komma igen. Jag gjorde i alla fall ett försök!

    Strax efter hemkomst tänkte jag att jag har ju tränat så bra att det vore synd att inte försöka igen. Sökte lite på jogg.se och läste i forum om olika maror i närtid och hittade Kustmaran i Kristianopel i Blekinge. Det passade mig perfekt. Jag hade varit där förut som vanlig turist och jag har släkt i närheten om jag ville stanna till hos dem en stund. Så det var bara att anmäla sig. Det var bara en knapp månad efter Stockholm så det var inte mycket tid att träna, men tillräckligt för att slipa lite på formen ändå. Viktigare var att jag kände mig lugnare och tävlingsnerverna lade sig en aning.

    Vädret blev fantastiskt bra, sol och lätt vind. Föreningen som arrangerar verkar vara en väldigt härlig förening med entusiastiska funktionärer och ett glatt och välkomnande humör. Jag blev personligt välkomnad dit av tävlingsledaren som kom fram och tog i hand! Alla andra var också väldigt serviceminded och trevliga. Jag kände snabbt att jag blev fylld av glädje och började se fram mot ett njutningsfullt lopp. Jag tappade fokus på målsättningar med tid och det var nog väldigt bra för mig. Samtidigt träffade jag och pratade med många av de andra medlöparna och jag tror att även de tyckte det var ett mysigt och härligt lopp att springa. Det spred sig en god och varm stämning bland de startande. Alla verkade vilja ha en god stund!

    Loppet då. Jo, för min del blev det både ris och ros, men totalupplevelsen går inte att beskriva. Det är bara ren glädje. Jag är inte rutinerad på att springa maraton. Jag har bara klarat av ett tidigare (2008) och jag gjorde nog det där nybörjarmisstaget som många gör, att starta för fort och sedan gå in i väggen. Det är svårt att inte dras med i tempot, speciellt när de andra löparna är så bra. I ett litet lopp som Kustmaran (med 75 anmälda på marasträckan) så är de flesta som anmäler sig ganska bra löpare eller i vart fall gamla rävar som sprungit många lopp. Jag borde ha hållit igen, men det kändes ju så bra och energilöst att springa! Fram till 25 km var det märkligt att jag sprang så bra, och just det borde varit min varningsklocka! Sedan tappade jag allt inom en km och vid 30 km trodde jag att det inte skulle gå vägen denna gången heller. Där fick jag dock lite mer att äta och jag tog mig tid att fylla på magen med gurka, banan och mycket dryck. Det blev min ”lifesaver” för dagen. Jag märkte sedan att även om benen blev trötta så vaknade mitt huvud till av energin och jag började se positivt på mig själv och på vad jag gjorde där. Jag fattade mitt beslut att jag skulle ta mig i mål!

    Under hela loppet hejade funktionärerna och medlöparna på varandra och stöttade varandra. Men det var speciellt en tjej jag minns som flera gånger åkte förbi på cykel och hejade. Hon var så sprudlande positiv! Mot slutet och även vid målgången ropade hon till mig (och det kändes som hon menade det) att jag såg så härligt glad och pigg ut! 🙂 Det värmde i hjärtat! Hon gjorde min upplevelse av maran till något helt fantastiskt, jag kunde ha vänt ner mig och tyckt jag gjort något dåligt, men istället kom jag att njuta av upplevelsen och känna att det här var kul och även om jag sprang sakta så var jag välkommen, viktig och sedd! Jag sprang i mål med ett lyckligt leende! 4.46 blev min sluttid och jag var nästan sist i mål, men so what! Jag gjorde det och jag hade en riktigt härlig dag i Kristianopel!

    Ett stort tack till alla funktionärer och medlöpare!

    Lycklig löpare efter avklarat lopp!
    Lycklig löpare efter avklarat lopp!
  • Blackout, All clear av Connie Willis

    ·

    Tillbaka till framtiden är temat för dessa två böcker av Connie Willis. I framtiden kommer man att kunna resa i tiden och det är vad några historiker vid Oxfords universitet gör. De har rest tillbaka till tiden för andra världskriget för att studera livet och olika händelser i tro att de inte kan påverka händelserna och därmed framtiden. Men något verkar ha gått snett och vägen tillbaka till framtiden stängs. Frågan är vad som har hänt och hur de ska kunna ta sig hem igen; under tiden får de försöka klara sig i ett brinnande och alltmer sönderbombat London. Blackout

    Även om ramberättelsen är en science fiction historia så växer boken fram som en thriller eller ett drama i historisk miljö. Huvudpersonerna råkar ständigt ut för svårigheter och slits mellan sin längtan hem och oron över att påverka framtiden genom att ta aktiv del i de många situationer de råkar in i och sin vilja att hjälpa till och samtidigt vakta över att inte bli känslomässigt bundna till personerna i sin sam(då)tid.

    All clearHär lyfts ett annat perspektiv fram på krigets fasor än det vi vanligen möter nämligen hur vardagsmänniskan, engelsmannen som kollektiv i sina strävanden mobiliserar mod och hopp och motståndskraft, likväl som hur enskilda människors enstaka heroiska insatser i skuggan av frontlinjerna kom att få en avgörande betydelse för utgången av kriget. Överlag är det en mycket välregisserad historia och Connie Willies lyckas levandegöra en epok och de människor som levde under denna svåra tid. Min enda invändning är att jag stundtals kan bli lite irriterad över hur onödigt svårt våra hjältar ibland gör det för sig och hur de då resonerar och antar felaktiga slutsatser som lätt kunde undvikits om de bara pratat mer med varandra. Fast jag antar att då skulle boken inte blivit lika spännande som den nu blev.

    Så mycket lyckades Connie Willis få mig intresserad att jag genast köpte Antony Beevors stora roman om andra världskriget som jag nu läser.

  • Drar mig in i skalet en stund

    ·

    Be careful what you wish for är ord som flyger genom mitt huvud när jag precis tänkte att jag har ett stort behov av att vara själv, att få vara ifred, i tystnad, så jag kan få tid att hämta in, vänta in, konsolidera, låta mitt jag få träda fram och utvecklas och frigöras.
    Jag menar inte att jag vill bli av med min familj eller andra delar av mitt liv såsom mitt arbete eller släkt och vänner. Inte heller vill jag gömma mig från samhället. Jag vill bara vara ifred för en stund, få tid att utveckla mina tankar, återhämta mig lite. Jag är så otroligt trött. Och introvert, se Susan Cains föredrag på TED och läs hennes bok ”Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns”, och även SvD:s artikelserie Inåtvänd om introverta personligheter. Det är svårt för introverta personligheter att hitta en funktionell roll och plats i samhället, eller fungera på arbetsplatsen, eller i skolan när vi lever i en extrovert värld där alla letar efter och hyllar de extroverta idealen.

    Jag lyssnar just nu på Bruckners fjärde symfoni och det slår mig hur hoppfull den är. Det är som om han vill förmedla en tro på något mer. Att världen inte är så eländig som vi kanske tror. Låt oss se framåt och gå ut i världen med ett nytt hopp. Fatta mod!

    Och det behöver jag nu för min dystymi ligger som en våt filt runt mitt hjärta. Den sveper in min hjärna, men lämnar min mun, mina ögon, mina lungor, så att jag kan fortsätta verka glad och skämtsam – på G. Till min glädje förmår jag därför även löpträna och andas syre och på så vis håller jag mig uppe, undviker kraschen – sammanbrottet.

    Löpning är den enda medicin som jag lyckats få verksam i mitt liv. Åtminstone den överlägset mest effektiva självmedicineringen mot mina depressiva tankar och känslor. Den skapar, om än kortvarigt, ett lyckorus som i sin tur frambringar tankar som inte är fullt så negativa eller passiviserande, och därför vid upprepade behandlingar (läs löprundor) lyckas hålla depressionen i schack. En bedrift som inga böcker eller antidepressiva mediciner förmår.

    Ändå är det oerhört viktigt att vi förstår depressionens kognitiva tankespiraler, att vi vet vad depressionen står för och grundar sig i för typ av händelser eller vad den vill med oss på gott och ont. Som skydd eller flykt eller död. Det kan därför vara på sin plats att jag lyfter fram ett par böcker som jag läst och som gett mig ett fundament att stå på för att inte drunkna i det svarta eller bli vilsen i giftrökens dimmor när de omsluter mig.
    Den första boken är ”The Psychological Treatment of Depression” av J. Mark G. Williams. Den berättar om vad vi faktiskt vet om depression utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Det är en grundlig genomgång av de studier som gjorts och vad de kommit fram till samt vilka terapier som haft ett positivt och hållbart resultat. Boken löser måhända inte dina problem, det är det ingen bok som gör, men ger en mycket god vägledning till verksamma terapier och förståelse för depressionens mekanismer.
    Som ett komplement och för att få den inre personens perspektiv och fulla förståelse i lidandet måste vi vända oss till en meddeprimerads berättelse och forskning i ämnet. ”The Noonday Demon” (Depressionens demoner) av Andrew Solomon är den enskilda bok som jag skulle rekommendera om jag bara fick välja en. Den ger en inblick i en deprimerads liv och tankevärld, men är först och främst en storskalig genomgång av depressionens historiska, kulturella, medicinska och psykologiska sidor. Han vann National Book Award för den 2001 och blev även nominerad till Pulitzer-priset.

    Så vill jag slutligen lyfta fram ett par lite annorlunda böcker. Den första heter ”Bli den du är” och är skriven av Pierro Ferrucci. Det är en bok som behandlar psykosyntesens grunder och tekniker. Boken har haft stor betydelse för mig i min förståelse för hur jag fungerar och har skapat ordning och reda i min självförståelse. Den ger dig dessutom de där nycklarna till, och övningarna som du behöver för att lära känna dig själv och utveckla dig. Slutligen vill jag slå ett slag för ett helt författarskap, men kan nämna två böcker som direkt ansluter till den förtvivlades frågor i natten: ”Disappointment with God” (Mörkerseende) och ”What’s So Amazing About Grace” (Med nådens ögon) av Philip Yancey. (Det finns också ”Where is God When it Hurts?”, men den har jag inte läst och den verkar inte ha funnits utgiven på svenska). Yancey är en kristen författare som är starkt troende, men som inte drar sig för att ifrågasätta trons grundvalar och som med ett varmt hjärta följer våra tankar när vi tvivlar och förtvivlar och desperat ropar ut våra frågor till Gud eller någon, något där uppe för att få svar.

  • Tegelstenar

    ·

    Bland bokbloggar just nu har det rullat runt en utmaning att visa vilka tegelstensromaner som folk har. Jag har ingen bloggkrets som läser och kommenterar mina inlägg så jag har inte blivit taggad av någon att lägga upp mina, men eftersom jag tyckte det var en skojig idé så taggar jag mig själv. Det får man väl?

    Utmaningen går ut på att visa de fem tjockaste böckerna man har i bokhyllan som man läst. Dessutom ska man visa de två tjockaste böcker man har som man inte läst.

    By the way så tycker jag att en bok blir en tegelsten först när den passerar 800 sidor.

    1. A Storm of Swords av George R. R. Martin, 1128 sidor.

    Boken är del 3 i serien A Song of Ice and Fire. Jag har läst de fyra första delarna och har A Dance with Dragons stående i hyllan hemma. Kan knappt inte fatta att jag har lyckats vänta med att läsa den, men Mr. Martin tar ju lite tid på sig mellan släppen så jag vill läsa den lite lagom långt före att nästa del kommer ut.

    A Storm of Swords
    A Storm of Swords

    2. De välvilliga av Jonathan Littell, 902 sidor.

    Littell skriver en oerhört stark, bitvis grym och äcklig, men oförglömlig roman om en tysk SS-officer, Max Aue, som under andra världskriget har till uppdrag att göra koncentrationslägren så effektiva som möjligt. Samtidigt försöker han leva ett normalt liv och klänger sig desperat fast vid fin kultur och bildade intressen, men inombords rämnar hans själ samman under trycket av de fasor han bevittnar.

    De välvilliga
    De välvilliga

    3. Blonde av Joyce Carol Oates, 862 sidor.

    Här har Oates skapat en fiktiv ’biografi’ över Marilyn Monroes liv. Detaljerna och händelserna finns där i stort, men det som gör romanen till en av världens bästa romaner är Oates inkännande med kvinnan Marilyn Monroe. Givetvis kan vi aldrig få veta hur Marilyn Monroe tänkte eller kände, men Oates är briljant och gör något unikt, ett fantastiskt och realistiskt kvinnoporträtt och vi tror och upplever att det måste ha varit precis så det var och precis så hon tänkte.

    Blonde
    Blonde

    4. Det av Stephen King, 1333 sidor.

    Säkert skulle King velat skriva än längre romaner, men efter vad jag förstått så har han ofta valt att korta ner romanerna några hundra sidor hellre än att ge ut dem i två delar. Det stora undantaget från den regeln är väl hans magnum opus Det svarta tornet som sträcker sig över sju böcker. Det är en fantastisk bok och som vanligt ligger det fantastiska med Stephen Kings författarskap inte i själva skräckgestaltningen, den kan ofta bli lite väl splattermovie, tycker jag. Storheten med King är hans karaktärskildringar, hans förmåga att leda läsaren vid handen att lära känna en individs levnadshistoria och motivation. Han låter oss känna deras lidelser, deras tro och hopp och kärlek. Som här i Det där han skapar en fantastisk barndomsskildring av en grupp skolkamrater som uppbringar ett mod och en styrka som vida överstiger deras förmåga, i en kamp mot en fasa som hållit en hel stad i sitt grepp i århundraden.

    Det
    Det

    5. Flickan från ingenstans av Justin Cronin, 907 sidor.

    Det här är en riktig bladvändare. En vampyr/zombieapokalyps, och så mycket mer. Vi vill verkligen veta hur det ska gå för den lilla föräldralösa flickan Amy. Ska världen åter kunna bli en beboelig plats och hur ska den lilla skaran överlevare kunna rädda sig och sina nära från ondskan som ruvar i nattens mörker? Huh… dessutom ett väldigt snyggt omslag, tycker jag.

    Flickan från ingenstans
    Flickan från ingenstans

    Så var det slutligen dags för de där böckerna som ännu inte blivit lästa.

    Först ut blir 2666 av Roberto Bolano som klockar in på 1053 sidor. Boken har fått strålande recensioner och jag förväntar mig att jag också kommer att tycka om den. Dock är den tjock och sägs vara ganska tungläst. Och här går meningarna isär. Några anser att det händer för lite i boken och det myckna resonerandet tycks inte ha någon ände, medan andra anser att vartenda ord är meningsskapande och har en suggestionskraft som är oefterliknad. Vi får helt enkelt läsa och se.

    2666
    2666

    Sist har jag valt en bok som inte är skönlitterär, men precis som Peter Englunds historieböcker, sägs Antony Beevor kunna skriva på ett levande och gestaltande vis. Jag ser fram emot att läsa Andra världskriget, 880 sidor, eftersom historien om denna mänskliga katastrof fascinerat mig sedan barnsben.

    Andra världskriget
    Andra världskriget

  • Tidskriftsberoendet

    ·

    Jag roade mig med att lista de tidskrifter som jag brukar köpa lite då och då. Listan blev lång och jag inser att jag lägger ner ganska mycket pengar på dessa. Fyra av dem prenumererar jag på och två köper jag så gott som varje månad, övriga lite mer sporadiskt. Om jag räknar med att en tidning kostar 70 kronor i genomsnitt så uppskattar jag att jag betalar minst 3000-4000 kronor årligen för dem och några andra spontaninköp. Det känns som mycket pengar för mig och kanske måste jag försöka renodla lite, men det är inte lätt. De lockar verkligen på köp där de står i hyllan med rubriker som ”Kom i form”, ”Allt om de farliga ämnena i ditt barns leksaker”, eller ”Musiken du inte får missa” etc.

  • Målbild Stockholm marathon

    ·

    Jag tänker ofta att jag är trött och inte har motivation eller drivkraft att utföra ens de basala dagliga sysslorna, än mindre klarar jag att av moral eller plikt göra ett gott utfört arbete på min arbetsplats. Så hur motsägelsefullt kan det då inte tyckas att jag ligger i träning för ett maraton. Om mindre än ett par veckor hoppas jag hålla i medaljen för Stockholm marathon. Jag har undrat vad det är som driver mig att vilja springa maraton. Varför inte nöja mig med halvmaraton eller millopp? Varför ”tävla” alls? Varifrån kommer drivkraften att göra något så extremt jobbigt när jag knappt ens orkar skriva en rapport eller ibland ens komma ur sängen? En sak vet jag, även om det långt ifrån förklarar detta: att löpning bidrar positivt till min hälsa och till mitt psykiska välmående. När jag i vissa perioder haft uppehåll från löpning så har jag ofta genomgått någon sorts kris och ovanpå det även fått ökade migränanfall, högre blodtryck och inte oväntat ökad vikt. På minussidan tycks det som jag blir en allt större godisfrossare när jag tränar hårt. Jag kan nästan aldrig gå förbi lösgodiset i affären utan att köpa (det händer att jag skäms för det och smusslar med påsen i ryggan så min fru inte ska se det och rynka på näsan och fnysa åt mig… Jag håller på lördagsgodis för barnen, men kan inte stå emot själv. 🙁 )

    Hett eftertraktad medalj
    Hett eftertraktad medalj

    Jag förstår att utbrändhet är ett tillstånd som det tar riktigt lång tid att komma tillbaka från. Jag kan inte påstå att jag varit utbränd, men jag har en kronisk depression, dystymi, och jag har upplevt mig mer trött och håglös, viljelös och omotiverad de senaste två-tre åren än någonsin tidigare. Kanske har jag först nu också börjat inse och uppleva min allt ökande ålder. Jag har alltid känt mig som 20 år och evigt ung. Hmm…

    Ska man överhuvudtaget ha en chans att verkligen komma tillbaka efter en utbrändhet så behöver man ny livskvalitet, nya livsmål, en revitaliserad lust och man behöver lägga av sig gamla bördor, byta kläder, ja, ibland köpa en helt ny garderob, för att uttrycka det bildligt. Och det tar tid! Under tiden får inga nya bördor läggas till eller händelser tillkomma som försvårar läkandet, som kväver ens syretillförsel och skymmer ens blick.

    Vi behöver måla upp nya målbilder av vårt framtida liv. Hur vill vi ha det med familjeliv, intressen och önskningar om resor och upplevelser. Jag vill helst inte dra in arbete i detta, eftersom ett hållbart och fruktbart val av arbete kommer ur en genomtänkt förståelse av de andra delarna av ens jag. Däremot tror jag att det är en bra idé om man kan tänka sig att arbeta med något ideellt eller stödja något som går utanför ens eget jag. Ett osjälviskt utgivande utan krav på motprestation. Vi mår bra av att ge! Se bara på våra barn – hur naturligt och grundläggande det är för dem att vilja dela med sig!

  • Peteris Vasks – hopp och skönhet

    ·

    Klassisk musik har fått en allt starkare betydelse för mig med åren. Som ung var det hårdrock som gällde. Jag lyssnar fortfarande på hårdrock, men den har inte samma potential längre. Hårdrocken har betydelse endast för en liten del av min själs spektra, främst i aggressions- eller tuffhetsdelen. Klassisk musik som försöker nå fram till dessa uttryck lyckas sällan eller aldrig. Och väl är det. Som mål för mänskligheten tjänar aggression inga syften. ”Tala i vrede och du har hållit det bästa tal du någonsin kommer att ångra”, sa Winston Churchill. Dessutom ska en gammal indian ha sagt att människan lever endast av skönheten. Väl talat!

    Just nu satt en rödstjärt i grantoppen alldeles framför där jag sitter. Han spelade sin allra finaste sång för att locka till sig en hona. Det är fascinerande när man ser och hör vårsymfonin utspelas framför ens ögon och öron. Hur blommor och djur och natur fullständigt exploderar, inte i aggression eller fulhet, utan i lyrisk skönhet. Att se det vackra manifestera sig i skapande kraft som en lovsång i fulländning till Guds ära.

    När det gäller klassisk musik har jag haft en förutfattad mening att moderna eller nutida tonsättare endast är intresserade av att experimentera och helst chockera, med en musik som inte bara är atonal utan helst också bryter med alla skönhetsideal, i en vilja att skapa en svår och komplicerad musik som knappt går att lyssna till. Men, samtidigt inser jag att det är lockande och spännande att söka nya uttryck, i linje med själva skapandeprocessen, en nyupptäckandets glädje.

    Peteris Vasks är en samtida kompositör som kombinerar skönhetssökande med moderna anspråk. Hans musik utstrålar såväl harmoni som hoppfullhet, även om det finns ett anslag av nån sorts ambivalent drama, ett mörker som bekämpas av godhetens krafter. Lyssna särskilt till hans konsert för violin och stråkorkester ”Distant Light”, ett stycke som kommer så nära fulländning och perfektion i känsla och tilltal som någonting jag lyssnat till. Därefter vill jag rekommendera ett underbart stycke komponerat för basfiol, ”Bass Trip”, där bassträngarnas frekvenser omsluter din ryggrad och får hela din själ att vibrera.

  • Nedskjutningen över Värmland

    ·

    För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag konspiratoriskt formulerade misstanken att det ljusfenomen som sågs över Värmlandsskogarna och som antogs ha kraschlandat där inte var en komet utan den satellit som Nordkorea samma dygn försökt skjuta upp i omloppsbana runt jorden. En händelse som jag, oavsett sanningshalten i det inlägget, är övertygad att våra kära världsdominanter i väst inte någonsin skulle vilja se förverkligat. Jag tänkte att den satelliten helt säkert varit dödsdömd hela tiden och nu oturligt råkade hamna i våra svenska skogar när ordningen så att säga blev återställd.

    Jag hade inte mycket bevis för mitt påstående och inte heller möjlighet att kunna bedriva någon privatspaning efter nedfallna metallbitar då jag inte bor i närheten, men så för en tid sedan läste jag i tidningen när det rapporterades om Nordkoreas senaste kärnvapenprovsprängning uttalandet av den statliga nyhetsbyrån KCNA:

    ”Kärnvapenprovet genomfördes som en åtgärd för att skydda vår nationella säkerhet och vårt oberoende mot USA:s fientlighet, som har kränkt vår republiks rätt till en fredlig satellituppskjutning”.

    Det var speciellt orden som uttalar en kränkning av rätten till en satellituppskjutning som jag reagerade på och som passar in i mitt resonemang att satelliten inte längre finns. Intressant tycker jag, jag kanske hade rätt ändå! 🙂

    Jag hittar inte artikeln på SvD:s hemsida längre, men har hittat uttalandet bland annat här på SVT:s sida.

  • Tid

    ·

    Ge mig tid!

    – Mina intressen tar sån tid! Jag vill ha extra tid. Ett par timmar mer varje kväll och ett år bör vara 15 månader samt en livstid ska räcka minst 125 år. Intellektuellt bör man nå sin topp vid 105. Schack går inte att göra eller att lära på mindre än en livstid, om man inte heter Magnus Carlsen förstås. Löpning tar minst fyra kvällar i veckan i anspråk under i genomsnitt 3 timmar inklusive dusch och internetforum. Sedan vill jag gärna läsa mina böcker… det vill jag göra minst tre timmar varje dag. Och ovanpå detta vill jag fågelskåda så mycket det går. Glömde jag nämna att jag dessutom har familj, hus, trädgård, bil och lika många födelsedagsfester och liknande släktkalas som det finns veckor i almanackan. Ja, å så jobbar jag också förstås.

    Å så lite om betänketid!

    – Att spela schack mot en dator är frustrerande. Datorn behöver inte mer än någon liten sekund för att komma på ett mycket starkt drag. Så fort jag möter det draget så kastar den genast fram ett lika starkt drag igen. Pressen att själv komma på ett drag blir överväldigande och det känns som datorn sitter och suckar, väntande att jag äntligen ska göra mitt drag. Och i min iver att vinna, att göra något, så kastar jag fram ytterligare ett drag och ser genast att jag ställde bort mig. Jag hade ju en sådan fin plan…eller. Otålmodig som jag är inser jag inte att jag med en hårsmån själv står illa till och är sårbar för en attack. Datorn har givetvis inte bara försvarat sig utan har egentligen placerat sig för en gruvlig hämnd. Nu går det snabbt – schack matt! Låt oss hoppas att jag inte fungerar likadant i livets övriga skeenden. 🙂