Konflikt

  • Att vara förälder

    ·

    Pust! Det är inte lätt att vara förälder. Och det finns inget jobbigare än att hamna i konflikt med sina barn. Hur man än gör så känner man att det var fel. Antingen klandrar man sig för att man inte sätter gränser och är tydligare i vad som är accepterat. Eller så gör man just det och sedan ångrar sig för det kanske var väl konsekvent eller intolerant. Självklart kan man ångra sig, be om förlåtelse, eller så får man ta tag i det på något annat sätt.

    Problemet just nu är att jag varit sträng, kanske för sträng. Det som är mest irriterande är att han (i det här fallet) låtsas som det inte rör honom, öppet trotsar och säger att han inte kommer att sluta i alla fall (spela krigsspel på datorn), dessutom har han ju ändå sin mobiltelefon, som han sa… Så inte nog med att jag gett honom dataförbud nästa vecka, jag kände även att jag var tvungen att köra upp honom på rummet (dock bara för en stund förstås) för att han var så uppstudsig.

    Om jag nu går upp och stryker honom medhårs eller stryker ett streck över detta, kommer överens – vilka signaler ger jag honom då! Bra eller dåliga? Att jag kommer att ge mig nästa gång med, att det egentligen inte var så farligt, att våra gränser inte gäller. Å andra sidan håller jag på mina förbud, vad har jag gjort för vår relation då? Bygger jag en mur mellan vår kärlek? Blir den högre och hårdare för varje gång som jag är sträng? Läker kärleken däremellan lika väl varje gång eller blir det svårare och svårare, eftersom den intellektuella bilden av motsättningarna (fostran) inte raderas ut på samma sätt som när han bara var ett litet barn?

    Jovisst ska vi prata ut med varandra när det lagt sig lite. Det känns som oftast att jag kommer att välja att så småningom ge med mig i någon sorts kompromiss. Kanske efter ett löfte att inte spela sådana spel mer (om det så bara håller ett tag). Allt för att jag inte vill riskera en brusten relation. I grunden är jag inte ängslig för att just han inte hanterar dessa spel, i grunden vet jag att han är en väldigt godhjärtad och ren själ, bara lockad av det som han vet han inte får och det häftiga och spännande som de flesta kompisar ändå får göra. Så är det dessutom det där med mitt eget hyckleri, jag tvekar ju inte att hyra filmer med krig och våld, och är förresten inte Star Wars eller till och med Harry Potter krigiska så det räcker? Vad är det för skillnad på att döda någon med trollstav eller en AK47:a?

    Jag vet inget, jag blir inte klok på det här? Finns det någon kurs för föräldrar som jag kan gå? Fast vad är det som säger att en sådan har det rätta svaret och den korrekta moralen? Ingen har de rätta svaren, alltså kan vi bara fortsätta göra vårt bästa, bara vi har kärlek i det vi gör.

    Edit: Ja, så tog det bara en timma så har jag upphävt dataförbudet. Det var för hårt! Eller? Men vi har pratat mycket om varför jag reagerar så på dessa krigsspel som är realistiska i bild och ljud. Jag har också försökt att närma mig något om att jag tycker det finns en skillnad mot de mer overkliga spelen, som visserligen också handlar om  samma saker. Jag försökte även prata om mitt eget märkliga liv, där jag gjorde militärtjänst, som han ju vet, men numera skulle ha valt att vägra vapen. Hur konstigt det är att vi är så hycklande med vissa val och heliga med andra… Tänkte att det är huvudsaken att säga vad jag tycker, inte kanske att i första hand säga att jag har rätt eller alltid har gjort rätt själv! Det fina i kråksången var att det faktiskt var han (min underbara son) som lite slokörat först kom och närmade sig med ett förlåt att han var dum. Jag kan säga att det dröjde inte innan jag kastade mig om halsen på honom och så började vi prata. 🙂