Det blev ju ingen medalj för mig i årets Stockholm marathon. Jag var tvungen att kliva av vid 15 km då min kropp inte alls fungerade. Det var en stor besvikelse att gå hem på Stockholms gator och samtidigt se alla löpare med medaljen hängandes om halsen. Efteråt har jag smält detta och nu ser jag att jag gjorde helt rätt som hoppade av loppet. Det finns så många fler lopp och så många chanser att komma igen. Jag gjorde i alla fall ett försök!

Strax efter hemkomst tänkte jag att jag har ju tränat så bra att det vore synd att inte försöka igen. Sökte lite på jogg.se och läste i forum om olika maror i närtid och hittade Kustmaran i Kristianopel i Blekinge. Det passade mig perfekt. Jag hade varit där förut som vanlig turist och jag har släkt i närheten om jag ville stanna till hos dem en stund. Så det var bara att anmäla sig. Det var bara en knapp månad efter Stockholm så det var inte mycket tid att träna, men tillräckligt för att slipa lite på formen ändå. Viktigare var att jag kände mig lugnare och tävlingsnerverna lade sig en aning.

Vädret blev fantastiskt bra, sol och lätt vind. Föreningen som arrangerar verkar vara en väldigt härlig förening med entusiastiska funktionärer och ett glatt och välkomnande humör. Jag blev personligt välkomnad dit av tävlingsledaren som kom fram och tog i hand! Alla andra var också väldigt serviceminded och trevliga. Jag kände snabbt att jag blev fylld av glädje och började se fram mot ett njutningsfullt lopp. Jag tappade fokus på målsättningar med tid och det var nog väldigt bra för mig. Samtidigt träffade jag och pratade med många av de andra medlöparna och jag tror att även de tyckte det var ett mysigt och härligt lopp att springa. Det spred sig en god och varm stämning bland de startande. Alla verkade vilja ha en god stund!

Loppet då. Jo, för min del blev det både ris och ros, men totalupplevelsen går inte att beskriva. Det är bara ren glädje. Jag är inte rutinerad på att springa maraton. Jag har bara klarat av ett tidigare (2008) och jag gjorde nog det där nybörjarmisstaget som många gör, att starta för fort och sedan gå in i väggen. Det är svårt att inte dras med i tempot, speciellt när de andra löparna är så bra. I ett litet lopp som Kustmaran (med 75 anmälda på marasträckan) så är de flesta som anmäler sig ganska bra löpare eller i vart fall gamla rävar som sprungit många lopp. Jag borde ha hållit igen, men det kändes ju så bra och energilöst att springa! Fram till 25 km var det märkligt att jag sprang så bra, och just det borde varit min varningsklocka! Sedan tappade jag allt inom en km och vid 30 km trodde jag att det inte skulle gå vägen denna gången heller. Där fick jag dock lite mer att äta och jag tog mig tid att fylla på magen med gurka, banan och mycket dryck. Det blev min ”lifesaver” för dagen. Jag märkte sedan att även om benen blev trötta så vaknade mitt huvud till av energin och jag började se positivt på mig själv och på vad jag gjorde där. Jag fattade mitt beslut att jag skulle ta mig i mål!

Under hela loppet hejade funktionärerna och medlöparna på varandra och stöttade varandra. Men det var speciellt en tjej jag minns som flera gånger åkte förbi på cykel och hejade. Hon var så sprudlande positiv! Mot slutet och även vid målgången ropade hon till mig (och det kändes som hon menade det) att jag såg så härligt glad och pigg ut! 🙂 Det värmde i hjärtat! Hon gjorde min upplevelse av maran till något helt fantastiskt, jag kunde ha vänt ner mig och tyckt jag gjort något dåligt, men istället kom jag att njuta av upplevelsen och känna att det här var kul och även om jag sprang sakta så var jag välkommen, viktig och sedd! Jag sprang i mål med ett lyckligt leende! 4.46 blev min sluttid och jag var nästan sist i mål, men so what! Jag gjorde det och jag hade en riktigt härlig dag i Kristianopel!

Ett stort tack till alla funktionärer och medlöpare!