Mullvaden

  • John le Carré

    ·

    Jag tänkte jag skulle säga något om John le Carré. Det är en författare som har följt mig genom åren. Första boken jag läste av honom var Den lilla trumslagarflickan. Den fick en oerhört stor betydelse för mig. Jag upplevde att mitt språk tog ett gigantiskt kliv framåt. Det här var första eller andra året på gymnasiet och jag lyckades för första gången skriva en uppsats i svenska med högsta betyg strax efter läsningen. Förmodligen var tiden mogen för mitt språk att utvecklas oavsett, men upplevelsen var lika fullt angenäm. Anledningen till att just den här romanen påverkade mig så starkt var nog att den kombinerade spänningsromanen, som behövdes för att engagera mig fullt, med en författare som hade högt ställda litterära ambitioner. Jag upplevde att jag under en längre tid efteråt så att säga levde i det le Carréska språket. Romanen gjorde ett starkt intryck. Jag var inte van vid skönlitteratur av det här lite långsammare slaget. Och med det menar jag att både handlingen och språket förs framåt med eftertänksamhet och långsamt detaljerad precision, till skillnad från många romaner som mer liknar en biljaktsscen i en amerikansk film. Att läsa le Carré är som att sjunka in i en bekväm engelsk fåtölj med en varm sprakande brasa framför sig medan höstregnet sakta faller utanför fönstret. Det kräver tid och uppmärksamhet och ro; upplevelsen blir bestående och njutningsfylld.

    Men, det har även varit lite med le Carré som med den första förälskelsen: den är svår att återuppleva med samma intensitet. Några romaner (Nattjänst och Spionen som kom in från kylan) har jag tyckt varit en aning träiga och till och med lite långtråkiga, men det finns de som jag tycker är rena mästerverken också. Ryska huset är ett exempel, men framför allt är En perfekt spion något av det bästa som skrivits. För den som inte känner till John le Carré så kan det ligga nära till hands att tro att han skriver agentromaner av klassiskt snitt med action och spänning, men inget kan vara mer avlägset och En perfekt spion är ett lysande exempel på det. Här får en helt stillsam och i förstone till synes oskyldig handling effekter, som likt ringar på vattnet växer sig större och större. Huvudpersonen Magnus Pym ”försvinner” plötsligt en dag. Han har tagit in på ett pensionat för att skriva sina memoarer och ingen vet var han är. Båda sidor om järnridån börjar sina efterforskningar och paniken sprider sig. Dramatik uppstår samtidigt som tiden tycks stå stilla och inget sker alls. Det är obeskrivligt välskrivet och i mina ögon le Carrés bästa roman.

    Just nu läser jag Mullvaden som ligger till grund för den nu bioaktuella Tinker Tailor Soldier Spy. Än så länge motsvarar den mina förväntningar och jag njuter för fullt.