Jag har börjat intressera mig för min släkt och när pappa är på besök så passar jag på att fråga honom om dem han minns. Jag har insett att han inte är ung längre och allt fler i hans generation har börjat gå bort. Därför känner jag ett behov av att skriva ner det lilla som kommer fram och jag har skannat in lite fotografier från hans gamla album. Historier och namn faller givetvis annars i glömska, och man kan fundera över vad det skulle ha för betydelse egentligen om vi glömde. Vi går framåt och tänker inte speciellt ofta på det som varit i vår vardag. För min egen del så tror jag att en kombination av allt högre ålder och någon form av livskris skapar ett behov av att placera in mig själv i ett sammanhang. Jag kan ibland uppleva att jag befinner mig i fritt fall, att jag tappat fästet i tillvaron, samtidigt som jag fortfarande undrar vad jag vill och vad jag ska bli när jag blir stor.
Det är därför min tro att när man tappar fotfästet i tillvaron blir ens rötter tillbaka i tiden allt viktigare.
Det handlar om att hitta till den grund varpå man står. Den absolut omedelbara fysiska upplevelsen av att den mark jag går på är min – har jag rätt till. Men främst handlar det om att sätta in sig själv i ett kontinuum, i en tidslinje. Det ger en känsla av tillhörighet, berättigande och i bästa fall en trygghetskänsla fylld av gemenskap och solidaritet. Och ytterst skapas härigenom en hoppfullhet om ens plats i framtiden. Man är en del i en större helhet och har en plats i ledet som rör sig framåt. Och kanske kanske finner man fäste för fötterna igen.