Den senaste tiden har jag haft en ganska rejäl löparsvacka. Mitt intresse har lockats till helt andra områden. Det började med en förkylning och sedan kom jag inte igång efter den. Så min uppladdning inför Stockholm halvmarathon var inte den bästa. Mina långpass har legat på upp till tre mil så jag var inte orolig för att klara sträckan, men jag kände ändå att jag tappat stuns och skutt i kroppen den sista tiden. Dessutom var jag som vanligt nervös och kände en början till migrän i kroppen. Jag vet inte varför men så här är det ofta och låren blir till bly. Senast var på Stockholm marathon då jag tvingades bryta redan efter 15 km. Nåväl jag startade och loppet gick bra idag. Jag fick ingen kanontid men är helt nöjd med mig själv ändå. Det var segt i benen och det fanns inget tryck, men jag tog mig i mål i alla fall.
Det var ett par år sedan jag sprang detta loppet senast och under tiden har arrangörerna förbättrat det mesta. I år tyckte jag att allt var superproffsigt och flöt perfekt. Suveränt kul lopp. I nedanstående video så får man en god inblick i själva banan och hur det är att springa. Jag tycker själv att just Stockholm halvmarathon är hästlängder bättre än tex. Göteborgsvarvet. En lika bra folkfest, en väldigt varierad bana och klart löpbart lopp. Målet i Kungsträdgården och alla sevärdheter som man hinner njuta av gör att man får mycket Stockholm för anmälningsavgiften. Enda minus är ju duschmöjligheterna.
Be careful what you wish for är ord som flyger genom mitt huvud när jag precis tänkte att jag har ett stort behov av att vara själv, att få vara ifred, i tystnad, så jag kan få tid att hämta in, vänta in, konsolidera, låta mitt jag få träda fram och utvecklas och frigöras.
Jag menar inte att jag vill bli av med min familj eller andra delar av mitt liv såsom mitt arbete eller släkt och vänner. Inte heller vill jag gömma mig från samhället. Jag vill bara vara ifred för en stund, få tid att utveckla mina tankar, återhämta mig lite. Jag är så otroligt trött. Och introvert, se Susan Cains föredrag på TED och läs hennes bok ”Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns”, och även SvD:s artikelserie Inåtvänd om introverta personligheter. Det är svårt för introverta personligheter att hitta en funktionell roll och plats i samhället, eller fungera på arbetsplatsen, eller i skolan när vi lever i en extrovert värld där alla letar efter och hyllar de extroverta idealen.
Jag lyssnar just nu på Bruckners fjärde symfoni och det slår mig hur hoppfull den är. Det är som om han vill förmedla en tro på något mer. Att världen inte är så eländig som vi kanske tror. Låt oss se framåt och gå ut i världen med ett nytt hopp. Fatta mod!
Och det behöver jag nu för min dystymi ligger som en våt filt runt mitt hjärta. Den sveper in min hjärna, men lämnar min mun, mina ögon, mina lungor, så att jag kan fortsätta verka glad och skämtsam – på G. Till min glädje förmår jag därför även löpträna och andas syre och på så vis håller jag mig uppe, undviker kraschen – sammanbrottet.
Löpning är den enda medicin som jag lyckats få verksam i mitt liv. Åtminstone den överlägset mest effektiva självmedicineringen mot mina depressiva tankar och känslor. Den skapar, om än kortvarigt, ett lyckorus som i sin tur frambringar tankar som inte är fullt så negativa eller passiviserande, och därför vid upprepade behandlingar (läs löprundor) lyckas hålla depressionen i schack. En bedrift som inga böcker eller antidepressiva mediciner förmår.
Ändå är det oerhört viktigt att vi förstår depressionens kognitiva tankespiraler, att vi vet vad depressionen står för och grundar sig i för typ av händelser eller vad den vill med oss på gott och ont. Som skydd eller flykt eller död. Det kan därför vara på sin plats att jag lyfter fram ett par böcker som jag läst och som gett mig ett fundament att stå på för att inte drunkna i det svarta eller bli vilsen i giftrökens dimmor när de omsluter mig.
Den första boken är ”The Psychological Treatment of Depression” av J. Mark G. Williams. Den berättar om vad vi faktiskt vet om depression utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Det är en grundlig genomgång av de studier som gjorts och vad de kommit fram till samt vilka terapier som haft ett positivt och hållbart resultat. Boken löser måhända inte dina problem, det är det ingen bok som gör, men ger en mycket god vägledning till verksamma terapier och förståelse för depressionens mekanismer.
Som ett komplement och för att få den inre personens perspektiv och fulla förståelse i lidandet måste vi vända oss till en meddeprimerads berättelse och forskning i ämnet. ”The Noonday Demon” (Depressionens demoner) av Andrew Solomon är den enskilda bok som jag skulle rekommendera om jag bara fick välja en. Den ger en inblick i en deprimerads liv och tankevärld, men är först och främst en storskalig genomgång av depressionens historiska, kulturella, medicinska och psykologiska sidor. Han vann National Book Award för den 2001 och blev även nominerad till Pulitzer-priset.
Så vill jag slutligen lyfta fram ett par lite annorlunda böcker. Den första heter ”Bli den du är” och är skriven av Pierro Ferrucci. Det är en bok som behandlar psykosyntesens grunder och tekniker. Boken har haft stor betydelse för mig i min förståelse för hur jag fungerar och har skapat ordning och reda i min självförståelse. Den ger dig dessutom de där nycklarna till, och övningarna som du behöver för att lära känna dig själv och utveckla dig. Slutligen vill jag slå ett slag för ett helt författarskap, men kan nämna två böcker som direkt ansluter till den förtvivlades frågor i natten: ”Disappointment with God” (Mörkerseende) och ”What’s So Amazing About Grace” (Med nådens ögon) av Philip Yancey. (Det finns också ”Where is God When it Hurts?”, men den har jag inte läst och den verkar inte ha funnits utgiven på svenska). Yancey är en kristen författare som är starkt troende, men som inte drar sig för att ifrågasätta trons grundvalar och som med ett varmt hjärta följer våra tankar när vi tvivlar och förtvivlar och desperat ropar ut våra frågor till Gud eller någon, något där uppe för att få svar.
