Fantasy

  • The Daylight War av Peter V. Brett

    ·

    Jag får först erkänna att det tog ett tag att läsa klart. De tidigare två böckerna i serien sträckläste jag mer eller mindre. (Här är min recension av The Desert Spear). Så gjorde jag även med de 400 första sidorna, men sedan blev det trögare med de avslutande sidorna. Det ska dock inte helt lastas boken eftersom jag haft mycket annat som behövt min uppmärksamhet den sista tiden. Det är däremot sant att jag kände att boken började trampa vatten. Jag kände att det inte fanns så mycket kvar att säga om demonerna eller hur de skulle bekämpas. Lite av spänningen var försvunnen. I stället har intrigen mellan de två rivalerna Jardir och Arlen blivit mer förtätad och fördjupad och bytt plats som huvudintrig. Det blir dock aldrig lika intressant och jag tänker lite mer jaha över det.

    Jag var nästan beredd att säga att serien tappat sitt varför och att jag skulle avslutat den med denna tredje del. Så kom jag till sista raden och där avslutades boken med en riktig cliffhanger – förstås – och genast kände jag att jag måste nog få reda på hur det går. Inget nytt under solen alltså.

    The Daylight War
    The Daylight War
  • The Magicians – Lev Grossman

    ·

    Lev Grossman - The Magicians
    Lev Grossman – The Magicians

    Boken handlar om en begåvad man som heter Quentin Coldwater och han antas till ett college för magiker. Han är mycket begåvad och lyckas väl på sin utbildning. Efter examen upptäcker han och några vänner att det finns en parallell verklighet, eller en magisk verklighet som ligger till grund för de barndomsböcker han en gång läst. Han träder in i denna värld tillsammans med sina vänner och plötsligt blir tillvaron i Fillory kanske mer verklig för honom än vår värld och nu är det på liv och död!

    Mina tankar om boken har varit lite negativa från första sidan. Den har fått kämpa i motvind under hela läsningen. Jag kände redan i inledningen att jag som läsare blev inkastad i en personlighet och hans förehavanden utan bakgrund eller uppbyggnad. Omedelbart skulle jag liksom ha fattat sympati för huvudpersonen och känna med honom i hans äventyr. Här tycker jag Lev Grossman missar målet rejält. Det är inte som med exempelvis Harry Potter-böckerna, som den jämförs med i blurbarna, där vi lär känna Harry och hans bakgrund för att sedan resa i äventyret med honom. Detsamma gäller inte bara för Quentin utan för alla hans vänner i boken. Personlighetsporträtten är för tunna och de olika individernas varför lämnas åt sitt öde. Jag har därför oerhört svårt för att engagera mig och skulle någon dö eller glömmas bort ett antal sidor så skulle det inte göra mig något heller. Framför allt borde huvudpersonen ha tecknats starkare och mer levande.

    Handlingen i boken är det inte något fel på egentligen. Den är händelserik och fantasifull. Men jag är inte utan invändningar där heller. Vad är egentligen tvisten i historien eller kanske mer vad är hotet, vad är ”björnen på stranden”. Inte heller huvudpersonen tycks veta vad han gör i boken. Allt får liksom utvecklas efterhand. Och så den magiska värld de inträder i på slutet av boken, – what’s the point? Varför skulle jag bry mig?

    Ja, här fångar Lev Grossman mig inte alls på samma sätt som med Harry Potter-böckerna eller böckerna om Kvothe (Patrick Rothfuss). Man önskar att blurbarna kunde vara lite mer sanningsenliga, där hyllas boken som ett fenomen, typ.

  • A Storm of Swords

    ·

    A Storm of Swords
    A Storm of Swords, del tre i sagan om is och eld. ASOIAF

    Så har jag till slut läst färdigt tredje delen i George R. R. Martins fantasyserie A Song of Ice and Fire. A Storm of Swords är precis som sina två föregångare en rejäl tegelsten på 1128 tättskrivna sidor. Det ska inte uppfattas negativt. Tvärtom så önskar jag att det aldrig ska ta slut. Och det behöver vi inte vara rädda för heller; serien är inte avslutad och även om det endast är två böcker kvar av sju planerade, så vet ingen riktigt säkert. George R. R. Martin har redan delat upp den fjärde volymen i två, så det finns kanske hopp om ytterligare någon del. 🙂

    George R. R. Martin skriver ett gigantiskt fantasyepos som spänner över ett tiotal parallella och sammanlänkade scenarier. Här finns hundratals personer och släkten att fördjupa sig i för den som vill. (Jag är inte mycket för att rabbla upp handlingen i en roman dock. Det finns tillräckligt många recensenter som bara gör det.) Just denna typ av romaner löper en uppenbar risk att bli långtråkiga eller att gå bort sig i alltför mycket detaljer eller bihandlingar. Mr Martin klarar dock detta galant. Han är en twister av rang och handlingen tar hela tiden oväntade vändningar, inte ens huvudkaraktärerna är han främmande för att avliva. Det enda man kan vara hyfsat säker på är att ingenting blir som man tror.

    Tyrion Lannister
    Tyrion Lannister med näsan i behåll.

    Det finns några som haft invändningar mot att varje kapitel är skrivet sett ur en persons perspektiv. Det är svårt att hålla samman historien och hålla handlingen aktuell. Jag köper däremot detta sätt att skriva helt och har inga problem med att förflytta mig in och ut ur de olika personerna. Enda problemet är att jag hela tiden måste bläddra fram för att se hur långt det är kvar tills jag får läsa fortsättningen. Det betyder att varje kapitel inleds med en liten suck över att jag måste vänta, men som väl är dras jag oerhört snabbt in i den nya karaktären och så kan jag absolut inte slita mig från dennes öde heller!

    Jaime Lannister
    Jaime Lannister i sin ståt och prakt

    Fantasyromaner innehåller oftast en hel del magi och övernaturliga fenomen. George R. R. Martin lyckas, som väl är, i mitt tycke, att hålla tillbaka dessa element. Romanen klarar sig utmärkt på egen hand med intriger, ränksmiderier och ond bråd död genom de enskilda karaktärernas försorg. Det behövs ingen magi för att alltid klara upp en knivig situation. Samtidigt förstår man att den magi som finns i denna världen har haft en stor betydelse historiskt och förmodligen kommer att få en allt större och starkare inverkan på händelserna framåt. Utan tvekan gäller det för händelserna på andra sidan muren och i berättelsen om Danaerys Targaryen och hennes tre drakar.
    Återigen måste jag be att få betona att det är de enskilda karaktärerna som är romanens höjdpunkter. George R. R. Martin lyckas levandegöra dem på ett mästerligt sätt. Vi känner med dem. Även de man borde tycka illa om lyckas han skapa ett intresse för, exempelvis Jaime Lannister och jag förvånas över att jag önskar även honom lycka till (trots att vi ju vet vad han gjorde Bran). Det kändes till och med ett tag som det kunde finnas ett visst hopp för Sansa Stark. En karaktär jag annars lätt kan känna lite kräkskänsla inför. Som sagt George R. R. Martin älskar att vrida på handlingen och så även på karaktärerna.

    Tre böcker har jag läst hittills och alla har varit toppen. Jag känner att Mr Martin nog har skrivit in sig i litteraturhistorien eller åtminstone i fantasyhimlen.

    The Wall
    The Wall: ointaglig och kall reser den sig mot det okända.