En nästan osynlig, jättelik och ogenomtränglig kupol sänks plötsligt ned runt om en liten ort i USA. Ingen kommer in och ingen ut. Vad händer med invånarna, hur reagerar enskilda individer och hur formar sig samhället under osäkra och pressade förhållanden? Den frågan ställer Stephen King och som vanligt är svaren allt från ohyggliga, fruktansvärda och skräckfyllda, till hoppfyllda, rena och goda. En spännvidd som just Stephen King är så fantastisk på att hantera och gestalta. Och som vanligt med Stephen Kings böcker är det inte blodet som är så bra (det kan man ”nästan” bläddra förbi 🙂 ), utan det är personteckningen och våra inre drivkrafter som skildras så insiktsfullt och levande. Ytterst få eller ingen kan dessutom som King beskriva barns lek och barns känsloliv med ett sådant igenkännande och sådan trovärdighet. Vi ryser och håret reser sig på oss när vi inser att just detta barn lever inom oss och påverkar våra liv även som vuxna! (Läs bland andra Det och Drömfångare!)
I Under kupolen skildras inte så mycket övernaturliga väsen eller onda demoner utan vanliga (och några ovanliga 😉 ) människor. Här blir vi smärtsamt påminda om hur snabbt vi kan förvandlas beroende på yttre omständigheter och hur tunna våra moraliska skyddsplåtar egentligen är. Se bara kriget på Balkan och konflikten i Rwanda för att nämna några uppenbara vattendelare ur ett mänsklighetsperspektiv. Som väl är hittar Stephen King fram även till godheten och självuppoffrandet. Ibland lönar den sig inte (även goda människor dör), men ibland, och för hoppfullhetens skull, får den en avgörande och yttersta betydelse. En viss katharsis uppnås och vi lägger ifrån oss boken med en känsla av: ahh, va bra!
Här lyfts ett annat perspektiv fram på krigets fasor än det vi vanligen möter nämligen hur vardagsmänniskan, engelsmannen som kollektiv i sina strävanden mobiliserar mod och hopp och motståndskraft, likväl som hur enskilda människors enstaka heroiska insatser i skuggan av frontlinjerna kom att få en avgörande betydelse för utgången av kriget. Överlag är det en mycket välregisserad historia och Connie Willies lyckas levandegöra en epok och de människor som levde under denna svåra tid. Min enda invändning är att jag stundtals kan bli lite irriterad över hur onödigt svårt våra hjältar ibland gör det för sig och hur de då resonerar och antar felaktiga slutsatser som lätt kunde undvikits om de bara pratat mer med varandra. Fast jag antar att då skulle boken inte blivit lika spännande som den nu blev.
