Här är en väldigt fin film om El Camino. ÅHHH!
Santiago de Compostela
-
För några år sedan var jag helt inriktad på att vandra pilgrimsleden (Caminon) till Santiago de Compostela. Det har ännu inte blivit av och risken finns att det stannar vid en dröm. Det finns många skäl som plötsligt träder fram som verkar för att avhålla mig från en sådan resa. Pengar är ett skäl, men långt ifrån det enda. Främst är det modet som hindrar mig. Modet att göra det själv, att tro mig om att klara allt ovisst som att boka biljetter och få en plats på härbärgen. Jag inbillar mig att jag inte kommer att få plats eller våga ta för mig socialt. (Jag tänker att jag kommer att få sova ute hela vandringen och planerar för att ta med ett enmanstält. Jag vet att denna del av färden blir svårare än den fysiska delen. Alltså inte att sova ute, utan att möta mig själv i belysningen av andras framåtanda, förmåga att knyta band och släppa andra in på livet.)
Liten man på vandring. Försöker få mina barn att uppskatta naturen. Längs Caminon knyter man förstås många kontakter och jag vet inte hur många nya bästisar jag vill ha om ens någon. En pilgrim sa i ett videoinslag att Caminon var en ”crash course in bonding”. Scary, enligt mig! Det har alltid varit en kämpig avvägning för mig att ha vänner och samtidigt vilja vara själv. Att hitta en balans mellan kravlös vänskap och sådan som övergår i alltför intensiva band. En del vill umgås hela tiden och blir som ett plåster på huden, medan jag mer vill vara autonom, känna frihet att ägna mig åt mina egna tankar och intressen, att vara i min inre värld dit bara jag själv når – och i mitt tempo. Jag konfronteras och tvingas hela tiden arbeta med att vara ärlig mot mig själv kontra risken att såra eller stöta mig med andra.
En annan mycket besvärlig känsla som hindrar mig från att ta steget är detta att lämna familjen. Att lämna hustru och barn för en så självcentrerad handling, att använda våra gemensamma pengar för mitt eget höga nöjes skull, att dra iväg på fritid när hustrun får ta hand om hushåll och barn på egen hand. Borde jag inte i stället ordna en semester för hela familjen någonstans. Men, det är inte endast mitt självförakt, utan även andras förakt för ett sådant val jag är rädd för. Hur många skulle inte fnysa åt en man som lämnar hustru och barn för att bara tänka på sig själv och sitt eget, även om så bara för en kort tid. Jag bryr mig kanske för mycket om vad jag tror att andra tänker, men det är jag som måste bestämma mig för vad jag känner för det. Det är många som lämnar familj och barn hemma för att vandra. När det gäller pilgrimsvandrare så är det väldigt vanligt och det finns lika många skäl till varför de gör det. Jag har även berättat om en svensk kvinna som vandrat genom en stor del av Sverige helt på egen hand tidigare. Jag undrar ibland hur hennes tankar kring detta var.
Det är bedårande vackert att vandra i Sverige också! -
Pilgrimens sju nyckelord – långsamhet.
Långsamhet – inga problem, tänker jag först! Det faller sig mer och mer naturligt för varje dag! Med allt stigande ålder märker jag hur hjärnan fungerar allt långsammare. Min ork att leverera finns inte längre som förr och mina ambitioner avtar drastiskt. Tävlingslusten avtar även den.
Pilgrimens resa är bland annat en metafor för vår resa genom livet. Frågan vi bör ställa är hur vi kan applicera långsamhet på vårt dagliga liv? Att inte bli uppstressade över orealistiska förväntningar eller gå till storms mot ointagliga bastioner som tiden eller andra fysiska opåverkbara storheter. Kommer här att tänka på sinnesrobönen som ett svar på min frustration över min egen otillräcklighet: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Långsamhet är inte alltid lätt att hantera och jag känner ofta ett stort mått av otålighet. Exempelvis söker jag ofta omedelbar behovstillfredsställelse och mina intressen uppslukar mig helt. Jag har ofta krav på andra att visa omedelbara resultat. Jag menar – hur svårt kan det va att få saker och ting gjorda? Hallåå! Men givetvis också en tilltagande frustration över min egen otillräcklighet och att livet är allt för kort för att jag ska hinna med mina mål och önskningar. Alla dessa saker skapar en inre stress. Framför allt orubbliga storheter som TIDEN som inte räcker till och går alltför snabbt höjer min ångestnivå. Ett tydligt exempel är att jag vill hinna se mina barn växa upp – inte ställa mig frågan i efterhand: när hände det att hon blev vuxen och kunde jag varit mer delaktig eller närvarande? Så har vi ju det uppenbara – ett yrkesliv där det ställs stora krav på att leverera, att vara kreativ påhittig och effektiv. Framförallt effektiv! Hur lätt är det att sjunga långsamhetens lov då?
Men säger egentligen pilgrimens råd att vi i allt, eller alltid, ska vara långsamma? Kan långsamhet i visst skapa förutsättningar för att vi ska kunna vara snabba i annat? Kanske ska vi vara långsamma i rätt tid, när det krävs av oss eller då vi behöver det, i vila, under eftertanke eller för att inte missa något.
Vad kan det finnas för syften med långsamhet? Vila (långsamhet är en proportion mellan vila och rörelse). Eftertanke (och möjligheten att nå djupare i reflektionen. Antimodernism eller framstegsmotstånd – bra eller dåligt? Ta inga förhastade beslut. Behöver vi allt egentligen?) Uppmärksamhet (Häri ligger också synen att vägen är minst lika viktig som målet. Ibland framträder detaljer långsamt, tänk på testbilder av ansikten som döljer fler ansikten i samma bild. Kvalitet är viktigare än kvantitet – ibland).
Om vi kan besvara följande frågor med ett Ja när vi står inför valet att ta det lite långsammare bör vi välja det: Ökar vi livskvaliteten? Blir vi klokare? Tjänar vi andra bättre? Når vi livets högre syften lättare? Leder det oss närmre Gud?
[Långsamhet är det första inlägget om pilgrimens sju nyckelord. Jag har inga anspråk att vara uttömmande eller klarsynt i mina tankar runt ordet. Min ambition är enkel och framåtsyftande. Målet är att skriva ner några tankar som kommer upp idag, för att senare, om jag har lyckan och förmågan att genomföra en vandring som pilgrim längs leden till Santiago de Compostela, göra om samma tema igen som jämförelse. Kanske ser jag på dessa ord på ett helt annat sätt då? Samtidigt är det viktigt att veta att dessa ord inte är några mål för en pilgrim att uppnå eller utveckla utan snarare verktyg och förhållningssätt som hjälp på resan.]
Avslutningsvis: Owe Wikström skrev en bok i ämnet för några år sedan Den heter Långsamhetens lov och är väl värd att läsas.