El Camino lockar återigen…
Här är en väldigt fin film om El Camino. ÅHHH!
Drömmen om Caminon
För några år sedan var jag helt inriktad på att vandra pilgrimsleden (Caminon) till Santiago de Compostela. Det har ännu inte blivit av och risken finns att det stannar vid en dröm. Det finns många skäl som plötsligt träder fram som verkar för att avhålla mig från en sådan resa. Pengar är ett skäl, men långt ifrån det enda. Främst är det modet som hindrar mig. Modet att göra det själv, att tro mig om att klara allt ovisst som att boka biljetter och få en plats på härbärgen. Jag inbillar mig att jag inte kommer att få plats eller våga ta för mig socialt. (Jag tänker att jag kommer att få sova ute hela vandringen och planerar för att ta med ett enmanstält. Jag vet att denna del av färden blir svårare än den fysiska delen. Alltså inte att sova ute, utan att möta mig själv i belysningen av andras framåtanda, förmåga att knyta band och släppa andra in på livet.)
Längs Caminon knyter man förstås många kontakter och jag vet inte hur många nya bästisar jag vill ha om ens någon. En pilgrim sa i ett videoinslag att Caminon var en ”crash course in bonding”. Scary, enligt mig! Det har alltid varit en kämpig avvägning för mig att ha vänner och samtidigt vilja vara själv. Att hitta en balans mellan kravlös vänskap och sådan som övergår i alltför intensiva band. En del vill umgås hela tiden och blir som ett plåster på huden, medan jag mer vill vara autonom, känna frihet att ägna mig åt mina egna tankar och intressen, att vara i min inre värld dit bara jag själv når – och i mitt tempo. Jag konfronteras och tvingas hela tiden arbeta med att vara ärlig mot mig själv kontra risken att såra eller stöta mig med andra.
En annan mycket besvärlig känsla som hindrar mig från att ta steget är detta att lämna familjen. Att lämna hustru och barn för en så självcentrerad handling, att använda våra gemensamma pengar för mitt eget höga nöjes skull, att dra iväg på fritid när hustrun får ta hand om hushåll och barn på egen hand. Borde jag inte i stället ordna en semester för hela familjen någonstans. Men, det är inte endast mitt självförakt, utan även andras förakt för ett sådant val jag är rädd för. Hur många skulle inte fnysa åt en man som lämnar hustru och barn för att bara tänka på sig själv och sitt eget, även om så bara för en kort tid. Jag bryr mig kanske för mycket om vad jag tror att andra tänker, men det är jag som måste bestämma mig för vad jag känner för det. Det är många som lämnar familj och barn hemma för att vandra. När det gäller pilgrimsvandrare så är det väldigt vanligt och det finns lika många skäl till varför de gör det. Jag har även berättat om en svensk kvinna som vandrat genom en stor del av Sverige helt på egen hand tidigare. Jag undrar ibland hur hennes tankar kring detta var.
Långsamhet
Pilgrimens sju nyckelord – långsamhet.
Långsamhet – inga problem, tänker jag först! Det faller sig mer och mer naturligt för varje dag! Med allt stigande ålder märker jag hur hjärnan fungerar allt långsammare. Min ork att leverera finns inte längre som förr och mina ambitioner avtar drastiskt. Tävlingslusten avtar även den.
Pilgrimens resa är bland annat en metafor för vår resa genom livet. Frågan vi bör ställa är hur vi kan applicera långsamhet på vårt dagliga liv? Att inte bli uppstressade över orealistiska förväntningar eller gå till storms mot ointagliga bastioner som tiden eller andra fysiska opåverkbara storheter. Kommer här att tänka på sinnesrobönen som ett svar på min frustration över min egen otillräcklighet: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Långsamhet är inte alltid lätt att hantera och jag känner ofta ett stort mått av otålighet. Exempelvis söker jag ofta omedelbar behovstillfredsställelse och mina intressen uppslukar mig helt. Jag har ofta krav på andra att visa omedelbara resultat. Jag menar – hur svårt kan det va att få saker och ting gjorda? Hallåå! Men givetvis också en tilltagande frustration över min egen otillräcklighet och att livet är allt för kort för att jag ska hinna med mina mål och önskningar. Alla dessa saker skapar en inre stress. Framför allt orubbliga storheter som TIDEN som inte räcker till och går alltför snabbt höjer min ångestnivå. Ett tydligt exempel är att jag vill hinna se mina barn växa upp – inte ställa mig frågan i efterhand: när hände det att hon blev vuxen och kunde jag varit mer delaktig eller närvarande? Så har vi ju det uppenbara – ett yrkesliv där det ställs stora krav på att leverera, att vara kreativ påhittig och effektiv. Framförallt effektiv! Hur lätt är det att sjunga långsamhetens lov då?
Men säger egentligen pilgrimens råd att vi i allt, eller alltid, ska vara långsamma? Kan långsamhet i visst skapa förutsättningar för att vi ska kunna vara snabba i annat? Kanske ska vi vara långsamma i rätt tid, när det krävs av oss eller då vi behöver det, i vila, under eftertanke eller för att inte missa något.
Vad kan det finnas för syften med långsamhet? Vila (långsamhet är en proportion mellan vila och rörelse). Eftertanke (och möjligheten att nå djupare i reflektionen. Antimodernism eller framstegsmotstånd – bra eller dåligt? Ta inga förhastade beslut. Behöver vi allt egentligen?) Uppmärksamhet (Häri ligger också synen att vägen är minst lika viktig som målet. Ibland framträder detaljer långsamt, tänk på testbilder av ansikten som döljer fler ansikten i samma bild. Kvalitet är viktigare än kvantitet – ibland).
Om vi kan besvara följande frågor med ett Ja när vi står inför valet att ta det lite långsammare bör vi välja det: Ökar vi livskvaliteten? Blir vi klokare? Tjänar vi andra bättre? Når vi livets högre syften lättare? Leder det oss närmre Gud?
[Långsamhet är det första inlägget om pilgrimens sju nyckelord. Jag har inga anspråk att vara uttömmande eller klarsynt i mina tankar runt ordet. Min ambition är enkel och framåtsyftande. Målet är att skriva ner några tankar som kommer upp idag, för att senare, om jag har lyckan och förmågan att genomföra en vandring som pilgrim längs leden till Santiago de Compostela, göra om samma tema igen som jämförelse. Kanske ser jag på dessa ord på ett helt annat sätt då? Samtidigt är det viktigt att veta att dessa ord inte är några mål för en pilgrim att uppnå eller utveckla utan snarare verktyg och förhållningssätt som hjälp på resan.]
Avslutningsvis: Owe Wikström skrev en bok i ämnet för några år sedan Den heter Långsamhetens lov och är väl värd att läsas.
En inre resa
Att pilgrimsvandra ligger högt upp på min lista över saker jag längtar efter att göra. Just att pilgrimsvandra är inte målet i sig utan snarare ett medel för att nå mitt egentliga mål: att vandra med Gud och vara nära honom. Det hela bottnar i att våra liv idag är fyllda av så mycket brus och så många saker som drar vår uppmärksamhet bort från en nära relation med Gud. Det uppstår ett tomrum som vi bara kan fylla genom att ta ett steg tillbaka, stanna upp, vara stilla och uppmärksamma, öppna våra sinnen. En pilgrimsvandring likaväl som en fjällvandring, en cykeltur eller en kanotutfärd kan alla leda till denna sinnesfrid.
Fördelen med att pilgrimsvandra kan vara att den inte har som mål att man ska dra sig undan från världen utan vara i den. Här möter man andra pilgrimer som har likartade tankar och samma längtan, människor som har tid att lyssna och dela med sig av sina erfarenheter. Alla har fokus på en inre eller en själslig resa och man stärker varandra i det syftet. Förhoppningsvis leder vandringen till en bestående förändring.
För den som likt mig längtar och vill veta mer – få en försmak av resan – finns det mängder av resurser att ösa ur. Det är bara att använda sökmotorn på internet och skriva in Santiago de Compostela eller El Camino, så dyker det upp faktasidor, guideböcker, reseskildringar, bloggar och Youtube-klipp i massor. Själv har jag läst några böcker då det passar mig bäst att på så vis stillsamt låta äventyret sjunka in. 
En fin bok att börja med är Åke Moqvists ”El Camino” som är en reseskildring och fotodokumentär. Här får man en god bild av vad det innebär att vandra och vad man möter på vägen. Jag rekommenderar den verkligen. Vidare har jag läst Agneta Sjödins ”En kvinnas resa” som mer liknar en roman men givetvis kan läsas självbiografiskt. Här relateras till Paolo Coelho som också har gjort vandringen och sedan skrivit en roman på temat.
But he’s not my cup of tea… Sjödins bok är dock trevlig och väl värd att läsas.
För mig som är kristen och har tankar och mål för vandringen i det perspektivet har det i stället varit två andra böcker som har fyllt min själ med inspiration och glädje. De är båda skrivna av katolska präster, men är privata speglingar av deras eget liv och egna inre resa. Den första är skriven av Kevin A. Codd med titeln ”To the Field of Stars” 
och är en helt underbar bok, både ur ett självbiografiskt perspektiv där han visar såväl sina egna brister som låter oss se den förändring som han genomgår under resan, och också som en reseskildring där vi möter de olika människor och de olika ställen som förändrar honom och andra inblandade i de möten som pilgrimsvandringen ofrånkomligen innebär. Den andra och sista slutligen är en pärla för själen. Dave Pivonkas ”Hiking the Camino” är skriven utifrån hans syfte med vandringen att tacka Gud för hans val av yrke som präst och de år det har fyllt hans liv med glädje. Samtidigt skildrar han vandringen så levande och inlevelsefyllt 
att det smittar av sig på oss läsare. Vi känner samma tacksamhet för Guds ledning och närvaro i våra liv och erkänner samma önskan som Dave att leva våra liv fullt för Gud och den mening han vill ge oss. Vi behöver bara öppna oss för den och pilgrimsvandringen blir en sorts symbol för den enkelhet som bör känneteckna våra liv och vårt förhållande till Gud.
Ett andligt syfte tycks även ligga bakom Mark Sheas resa som han skildrar i en film som du kan se här på Youtube. (Filmen är 1h 15min.) Hans förväntningar på att hitta en spirituell och magisk eller mystisk Gud kom att ändras till en helt annan syn på livet och på vår relation till Gud. Det blev ingen besvikelse för honom att det inte sprakade av andliga upplevelser utan resan gav något stabilare och mer grundläggande – en upplevelse av enkelheten med Gud. Han säger i filmen att det handlar inte om mysticism eller hemliga sekter eller konstiga samband utan det är enkelheten, en enkel väg att följa, det avskalade mötet med Gud – Du och jag Gud! Här följer en kortare trailer av filmen:
In the morning
Jag läser just nu Kevin A. Codd’s fantastiska ’To the Field of Stars’ om hans vandring till Santiago de Compostela. För en person som jag, som ofta misströstar när jag möter svårigheter och ibland är beredd att kasta allt på skräphögen, så har en mening i början av boken kommit till rätt person. Han får ett råd efter den första dagens vandring när han känner sig helt slut och inte förstår hur han ska orka gå vidare nästa dag. Värden på härbärget där han frågar om han får stanna en dag extra säger till honom: ”See how things feel in the morning”. Dagen därpå kändes så allt genast mycket bättre igen och han fortsatte vandringen. För Kevin A. Codd fick dessa enkla ord en återkommande betydelse. 🙂
Så här är det faktiskt med mycket i våra liv. Vi krisar och misströstar och i nuet så ser vi inget annat än våra känslor. Som ofta så behöver vi lite perspektiv eller en god natts sömn. När de värsta känslostormarna lagt sig eller kroppen fått vila så känns det mycket bättre igen. Även om det verkar som väldigt enkla och lite banala råd så finns det mycket klokskap även i vardaglig visdom. Givetvis löser du kanske inte alla problem men det kan vara bra att bära med sig de här orden.
See how things feel in the morning.
El Camino
Det finns en uppsjö av böcker som handlar om pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela – El Camino. Det är reseskildringar, guideböcker och rent skönlitterära. Det finns däremot inte så många på svenska.
Åke Mokvist har sammanfogat upplevelser under tre egna vandringar längs leden till en berättelse om livet och människorna som han mött på Caminon. Boken är närmast att betrakta som en fotodokumentär då det är stort fokus på bildmaterialet, men han reflekterar samtidigt kring såväl egna som andras tankar och orsaker till varför man går leden och hur leden ibland påverkar oss eller leder vissa av oss till en förändring. Han ger också uttryck för en del kritik mot vad som närmast kan beskrivas som ett förfelande av de ursprungliga tankarna med pilgrimsvandringen. Främst jäktandet för att säkra en sängplats inför kommande natt som leder till att människorna inte upplever Caminon på rätt sätt. Ett av pilgrimens nyckelord är långsamhet.
Boken fångar på ett fint sätt den miljö och den sorts sinnesstämning som man som vandrare kan förvänta sig. Det är dock ingen guidebok för den som undrar hur vandringen går till, för det finns det många andra böcker. I stället är det en inspirationsbok för oss som funderar på att vandra El Camino och den ger en god inblick i vad ett sådant äventyr kan innebära. Det är en vacker bok väl värd en läsning.
Pilgrimsvandring till Santiago de Compostela