Depression

  • Min resa till Asperger

    ·

    I eftertankens kranka blekhet

    Här är jag nu. Ganska många år framåt i livet. Jag vet idag att jag har autismspektrumtillstånd, medelsvår eller Aspergers som det kallas i folkligt tal. Diagnosen rymmer ett antal olika funktionsnedsättningar och de flesta som har diagnosen har en variation av vilka som gör sig gällande för just dem. Det tog tyvärr 53 år innan jag förstod och fick min diagnos. I de flesta fall upptäcks Aspergers tidigt, vanligen mellan 2-4 års ålder. Jag misstänker därför att jag har drag som inte är så tydliga att andra som observerat mig utifrån kunnat ana något. Även nu är det många i min omgivning som inte kan tro att jag har Aspergers. Jag motsvarar nog inte standardbilden av hur en med Asperger ska vara. Fast det händer ofta att mina barn eller min hustru med ett gott skratt kan peka ut för mig när jag beter mig som en Asperger och som väl är kan jag själv dra lite på munnen när jag blir så speglad.

    Autism symboliseras
    ofta med ett mångfärgat pussel

    Jag har tidigare i livet varit hos såväl läkare som psykolog och psykiater vid flera tillfällen för att få hjälp, men det krävdes till slut att jag själv kom till insikt i att jag inte kände igen mig i den bild och diagnos jag fått som dystymiker, eller kroniskt deprimerad. Att jag vågade tänka tanken att det kanske kunde vara något annat som låg till grund för de problem jag upplevde. Jag funderade bland annat på om jag hade ADD (alltså ADHD utan hyperaktiviteten). Jag kommer väl ihåg mitt möte med min läkare som är mycket öppen i sinnet och lyssnande, då jag sa att jag inte trodde på min diagnos som primärt deprimerad, att jag egentligen kände att jag var en glad kille inuti, även om jag i många år haft depression och mått riktigt dåligt stundtals. Bara att våga säga att jag egentligen känner mig glad var ju en risk jag tog att bli hemskickad igen utan möjlighet till vidare hjälp. Det gäller att man som jag har en bra läkare som förstår att lyssna och kan tänka lite längre. Det är annars fullt logiskt och jag klandrar ingen för att jag har haft en diagnos som endast deprimerad. Det är ju det som har varit mitt ”problem”, alla misslyckanden och allt självtvivel, allt självhat och all skuld, och orkeslösheten och livsledan, som helt logiskt uttrycktes i depression. Men det fanns ju också något annat där som kontrasterar mot en deprimerads livssyn. Alla mina intressen, min starka vilja att göra något, bli något samt även min många gånger barnsliga glädje och lycka särskilt när jag varit ute i naturen eller sprungit och motionerat.

    Så här efter att jag fått kunskap om att jag har Asperger ser jag på dessa symptom och på mina tillkortakommanden på ett helt annat sätt. Inte att de blir mindre allvarliga eller kan bortförklaras, utan jag känner mig skuldbefriad! Jag gjorde mitt bästa, för jag kunde inte annat! Mina förutsättningar har helt enkelt inte räckt till. Det är denna känsla av skuldbefrielse som har varit det bästa med diagnosen, den har nästan helt lyft undan den blöta, gråa filt av ångestriden depression som legat omkring mig i större delen av mitt vuxna liv och som jag bara sällsynt har kunnat kasta av mig då solen lyst som starkast. Nu efteråt ser jag på mitt liv i ljuset av denna kunskap. Det är så mycket som förklaras av den. Samtidigt förstår jag nu även mina helt oproblematiska drag. Drag som jag trivs med eller i vart fall inte har ont av. Drag som gör mig till mig, men som jag förstår också är typiska drag i en Aspergers arsenal.

  • Jag har Asperger

    ·

    Sedan jag fick min diagnos på ASD, Autism Spectrum Disorder – medelsvår (kallades Asperger förut och jag väljer att fortsätta kalla det så), i maj 2019 efter att ha gått på utredning i ett halvår, så måste allt jag skrivit tillbaka i tiden ses i ljuset av den diagnosen. Inte för att det jag känt eller tänkt varit fel eller mindre sant, utan för att det nu går att se på många av dessa tankar och känslor som ett resultat av eller ett symptom på min Asperger.

    Det betyder att mina självanklagelser som lett till depression och mina tillkortakommanden som gett mig bitterhet och förtvivlan, nu inte kan tillskrivas min person, som en dålig karaktär, utan som ett resultat av ett handikapp och ett medfött genetiskt fel, ett obotligt tillstånd. Det är alltså inte mitt jag det är fel på utan min förmåga att klara av saker. Fortfarande brister jag och kommer tillkorta, precis som förut, men nu behöver jag inte se bristerna som något jag kan göra något åt, något att anklaga mig för som dålig och karaktärslös, svag och mindre värd, att det är jag som misslyckas.

    Jag blir snabbt utmattad och jag behöver vila och återhämtning, samtidigt kan jag få världens energi av annat som andra blir trötta av. Jag är alltså funktionshindrad på områden som andra behärskar med lätthet.

    Detta har förut gjort mig deprimerad. Ja, så till den grad att jag inte sett något hopp, ingen utväg och känt skam och förnedring. Som resultat har jag inte önskat fortsätta leva, inte sett någon möjlighet att klara av livet som andra gör med sådan lätthet och planerat för hur jag ska kunna avsluta det själv. Tack Gud för att jag har barn och familj, nära och kära. Personer i min närhet som jag inte vill svika eller såra, fast jag trott att de klarar sig bättre utan mig. Jag har alltid tänkt att jag (egentligen) inte betyder något för någon, att jag inte är till någon nytta och att jag inte åstadkommit något av bestående värde.

    Jag vet att det här låter väldigt kategoriskt. Jag får ofta höra att jag är alldeles för svart eller vit, alldeles för hård mot mig själv, och ställer alldeles för höga krav på både mig själv och min omgivning. Perfektionism och mer än 100 procent måluppfyllelse är mitt synsätt. Annars är det inget värt och inget bra. Det är självklart att en människa med dessa krav på sig är bunden att misslyckas, inte har några förutsättningar att någonsin bli nöjd med sig själv eller någonsin kan tycka om sig själv.

    Så vad gör jag nu med all denna kunskap om mig själv när jag till sist fått min diagnos? När jag vet att det är Asperger som ställer villkoren för mitt liv? Det återstår förstås att se. Det har gått alldeles för kort tid från att jag fått min diagnos för att jag ska kunna ha hunnit lära mig tillräckligt om den. Det bästa och det viktigaste är i alla fall att genast lyftes den tunga och våta filten av mig. Dimmorna från självanklagelsens giftrök skingrades faktiskt omedelbart. Det räckte med insikten att den är ett resultat av något, inte orsaken i sig och därmed inte heller något jag är hjälplös mot. Nu kan jag spjärna emot och säga mig själv: jag är inte min depression. Jag är Torbjörn. En egentligen livsglad och nyfiken kille, fast med begränsningar på samma vis som en handikappad. Samma resa och upplevelse av att depressionen lyfts bort har jag förstått att väldigt många andra som fått en diagnos sent i livet också har haft. Alla, inklusive jag själv, har känt en enorm lättnad att få veta och få en förklaring till sina svårigheter.

  • En tung våt filt

    ·

    För den som inte har upplevt en depression är det svårt att förstå och framför allt ha tålamod med allt det negativa och svarta som omger den drabbade. Just när omgivningens uthållighet och kärlek behövs som mest tryter orken med den drabbade och han ges ofta suckar och menande blickar – ryck upp dig, försök tänk lite positivt… Men det som är så uppenbart för den friske är långt ifrån en möjlighet i den nedstämdes sinne.

    För en deprimerad är livet som att blunda med öppna ögon. Han ser inte livet omkring honom eller storheten i helheten, förmår inte uppskatta variationerna i detaljerna. Hans blick är vänd inåt, tankarna och synen sträcker sig endast till gränsen för hans egen kropps yttre förnimmelser, han regredierar till de basala nivåerna av värme, trötthet och hunger. Det går inte att koncentrera sig på några av de högre behoven.

    Ofta slits han av en bakomliggande ångest och oro för framtiden och för händelser i det förflutna som inte går att förändra. Den mentala energin är enkel men konstigt nog på högvarv över dessa skuld, sorg och oroskänslor. Överskuggande är hans misstro på sin egen förmåga, det finns ingen chans, det är inte lönt att försöka, det är dömt att misslyckas. Han har glömt att good-enough, eller ett steg i taget ofta leder till godkänt i slutänden. Det förvånar mig inte om många deprimerade är perfektionister, åtminstone har oerhört högt ställda krav på sig själva, eller förväntningar på livet och omgivningen som inte är realistiska.

    Alla dessa tankar omsvärmar honom och lägger sig formligen som en våt filt runt hans axlar. Tung och trög kramar den sakta runt hans kropp tills luften känns svår att andas och benen blir tröga i rörelserna. Så slutar även kroppen att hoppas på aktivitet och lusten till lek avtar. Vi blir stilla och dräneras på än mer energi, energi som går åt till självförebråelser och produktion av själslig giftrök.

    Så inträffar ibland en oväntad yttre händelse eller kanske får han en idé som är ny eller riktar hans uppmärksamhet åt ett annat håll. Just då tar den negativa spiralen ett skutt ur led och han inträder i en ny spiral. Denna leder till en annan kraft och ett litet fönster blåser upp med friska vindar. Vindar som vädrar ut den unkna och kvalmiga röken. Plötsligt kan han slå upp blicken och nu ser han lite längre fram något intressant, ett vårtecken. Benen vill ställa sig upp och han tänker att kanske borde han sträcka sig upp, ut, efter det där livet… och han är då så tacksam, och förhoppningsvis kan han uttrycka det, över alla dem som ännu finns kvar, de som åter en gång haft tålamod och uthållighet att stå kvar vid hans sida.