Motsatser
Den ena av dessa böcker får mig att må oerhört dåligt. Jag tvärnitar från djupet av hela min själ inför tanken att den alls läses! Den andra boken, öppnar jag mitt hjärta för. Läs mer om Naomi Kleins This changes everything.
Is it the end of the world?
Jag känner att Stephen Kings dystopiska bild av människan; hans många gånger profetiska böcker om vår förmåga (läs: vilja) till destruktion, ligger så nära sanningen. Låt oss därför också tro att hans ibland bländande porträtt av godhet och tro på en inneboende kraft av sanning och rätt, likväl är sann!
Apropå en nyligen recenserad bok i Expressen, Naomi Kleins ”Det här förändrar allt”, där hon träffar pricken över i när hon anger orsaken till varför inget händer och varför vi är dömda…
…den ekonomiska laissez faire-liberalismens snudd på religösa övertygelse om att allt ordnar sig bara marknaden får sköta sig själv.
Jag har en känsla av att det börjar bli bråttom nu. Det är inte läge att fortsätta hålla huvudet i sanden. Vi behöver prioritera bättre vad vi lägger vår energi på!
Kristna böcker
Jag tycker det är väldigt svårt att hitta bra kristen litteratur. Inte för att det saknas utgivning eller förslag på namn, utan för att det är svårt att hitta en författare som man känner det där särskilda förtroendet för. Och det är inte så att de flesta inte är intelligenta eller pålästa nog. Nej, jag vill att författaren ska förstå människor och deras livsvillkor. Inte bara kastar fram bibelord och hurtiga dogmer om hur livet borde vara, utan kanske själv upplevt att livet inte alltid blir som det borde, och har förmågan att fråga sig varför det kan bli så. En predikant som inte kan vara ödmjuk går bort för mig. Dessutom vill jag inte att det är en författare som står för en extremism eller är självrättfärdig (hmm, det står knappast på omslaget förstås…). Även det har med ödmjukhet att göra, exempelvis inför den vetenskap som finns, (eller, har de inte själva haft ett barn i magen som inte kommit dit planerat eller av egen vilja – ja då ska de inte uttala sig). Det finns så många bokstavstroende som gränsar till fanatiker, och jag tror de gör mer skada än nytta. Här vill jag betona att det är stor skillnad att vara fylld av ande och kärlek, och att med patos och trosvisshet vilja leda andra människor till ett övertygat och tillitsfullt liv i tjänst för Gud. Det handlar om att frigöra andra människors potential, inte att skuldbelägga eller döma (det är Guds sak).
- Den jag vill vara av John Ortberg
När jag så hittat en författare som jag klickat med så har jag svårt att välja någon annan egentligen. Så har det varit med Philip Yancey. Genom åren har jag läst flera böcker av honom, känt att hans idévärld och budskap stämmer med mitt. Samtidigt har jag tänkt att varför kan jag inte hitta fler sådana bra författare? Jag är säker att det finns många, men jag har inte lockats att prova. I bokaffären, tack Nya musik för att ni finns, känner jag en stor skepsis när jag läser lovorden och blurbarna på baksidan. Tveksam inför att jag inte vet varifrån många författare härstammar, och då menar jag inte geografiskt utan trosmässigt. Det är väldigt sällan man får veta om det är ett språkrör för en särskild rörelse (beware of the fanatics – ännu en gång).
Till min glädje har jag ändå vågat läsa av John Ortberg. Han uttrycker förståelse för människor som bottnar i både kunskaper och erfarenheter. Han vill utveckla oss och utmana oss att släppa in Gud i våra liv. Han skuldbelägger inte, utan avdramatiserar vår gudsbild av en dömande Gud, och hjälper oss i stället att se en kärleksfull och förlåtande Gud. En Gud som törstar efter vår gemenskap och som vill se oss blomma ut till fullvärdiga kristuslika individer. Han vet att vi kommer till korta, inte sällan tar han sig själv som exempel. Han vet att vi tvivlar, men fokuserar inte på det, utan ger handfasta råd om hur vi kan återknyta kontakten med Gud. Han sätter sin tillit till att Gud verkar och kommer oss tillmötes. Alltid.
Så Philip Yancey och John Ortberg är de två författare jag läst hittills som faller mig i smaken. Får du som läser det här känslan av att du vet någon annan författare som du tror skulle passa mig bra, så är jag väldigt tacksam för tips. Just nu läser jag Den jag vill vara av John Ortberg.
Evangelium enligt Marcus
Jag slog precis igen Evangelium enligt Marcus av Marcus Birro. Jag fick den på min födelsedag för några dagar sedan och den passade in som en pusselbit i mitt liv just nu. Jag formligen kastade mig över den och sköt övriga böcker åt sidan. Det var lite oväntat, men jag har ju hört honom i TV och läst om honom, och alltid känt att han har något att säga, att han inte räds att säga det, men samtidigt fått ta emot oförtjänt mycket stryk från personer som inte vill förstå eller är beredda att öppna sig, personer som saknar respekt. 
I Evangelium enligt Marcus berättar han dessutom om något som verkligen angår och berör mig, nämligen trons kapitel, som egentligen är själva grundvalen för allt som är jag.
Under läsningen ropade jag flera gånger: stopp, läs igen! Men jag drevs framåt. Han skriver så att man drivs framåt. Man dras med kraft in i en turbulens och som i en ström av blod. Just så skriver Marcus Birro. Hans pennas bläck är hans blod och armen som skriver är fästad vid en rak rygg och en brinnande hjärna. Han skriver med en kraft och ett budskap så starkt att han själv inte alltid förmått leva efter hans ord eller sitt hjärtas vilja. Så är han en människa och som människa talar han till mig, förbrödras vi genom ljudlösa bokstäver. Båda vibrerar vi likt känsliga instrument i livets och blodets symfoni.
Jag vill avsluta med ett alldeles lysande och välformulerat citat. Det får också beskriva mitt erkännande till Marcus Birro för vad jag tycker han lyckas bära upp (som i motsats):
”Annars är det besvärande tyst runt och ifrån många kristna ledare. Alla verkar livrädda för att tycka eller känna någonting alls. Bättre då att hålla sig under radarn. Bättre att släta ut sin egen tro och övertygelse tills det plana, platta strecket till slut indikerar att patienten är på god väg att avlida.”
Blodläge av Johan Theorin
Bäste Johan Theorin,
Jag skulle om jag vågade vilja skriva till dig och berätta hur mycket jag uppskattar dina böcker. Jag har nu haft ett par dagar av ren njutning när jag läst din roman Blodläge. Den var kanske inte den av dina böcker jag tyckte var mest spännande, men ändå som de övriga alldeles lysande berättad. Som författare behärskar du verkligen konsten att väva en historia i ett sinnrikt mönster och du avtäcker detaljerna graciöst och lockande.
Det här är tredje delen i Ölandssviten och de är alla en sorts kriminallitteratur eller spänningsroman. I Blodläge skildras en av samhällets svarta sidor som bakgrund till de brott som begås, nämligen den cyniska exploateringen av unga flickor i porrbranschen.
Det är i Gerlof Davidssons hemby Stenvik som händelserna rullas upp när sommargästerna anländer i tidig vår. Gerlof själv har hittat sin hustrus gamla dagböcker och försjunker i minnen från förr, minnen som oroar. Även de övriga sommargästerna bär på sina minnen av händelser i det förflutna som alla vill tränga upp till ytan. Mord och mordbrand drabbar fadern till en av de boende och händelserna dras allt närmare till byn med det lilla stenbrottet. Där har blodet flutit förr, sägs det, i kampen mellan trollen och älvorna, och man ser fortfarande spåren efter det, i blodläget.
Det som är så fantastiskt med ditt författarskap, Johan, är att du lyckas väva samman en modern brottshistoria med en bok om livets relationer och draman, men också med en god portion av mystiken i naturen, folktro och människans egenhet att ibland förklara det oförklarliga med troll eller andra väsen. Böcker, och särskilt de som sägs tillhöra en viss genre, blir som bäst när de överskrider gränserna för just dessa genrer. Det är här som du med så mjuk hand spinner en trovärdighet kring dina karaktärers sätt att se på tillvaron. Det är med en rysning av välbehag som jag konstaterar då jag läser att just så magiskt eller spöklikt skulle det kunna vara ändå, om det vore jag som befann mig på den platsen just där i skymningen, vid just den stenen, när vinden blåser upp och jag blundar en stund. Det är så bra!
Livet efter dig av Jojo Moyes
”Livet efter dig” av Jojo Moyes är en bok som har ett liv och en glöd som smittar av sig och fyller läsaren med humor och glädje och … ja, även som man erkänner jag, med tårar. Det är en riktigt bra roman som passar de flesta, och det är inte svårt att förstå varför den ligger fastnaglad högt på försäljningstopplistan just nu.
”Livet efter dig” handlar om Louisa, en ung flicka med dåligt självförtroende som förlorar sitt jobb på ett café. Desperat tar hon ett jobb som vårdare/sällskapsdam till en totalförlamad man. Will har en framgångsrik karriär bakom sig och kommer från förmögna förhållanden. Hans tidigare så innehållsrika och aktiva liv står i bjärt kontrast till det smärtfyllda liv han nu tvingas leva. För Will finns inget kvar förutom rätten att ta sitt eget liv. Louisa förstår snart att hennes egentliga funktion i hans närhet inte är att i första hand vårda honom utan att om möjligt vända på hans beslut att ta sitt liv på en klinik i Schweiz. Mer än så vill jag inte avslöja. Boken har om man vill raljera lite alla ingredienser för att kvalificera sig som en första klassens harlekinroman, men det vill jag direkt säga att Jojo Moyes undviker.
Jag köpte boken till svärmor i födelsedagspresent. Strax efter låg den hemma hos mig och hon sa att jag borde läsa den. Jag hade en liten misstanke att det var något som hon menade var för mig mer än att den var bra. Nu tror jag inte hon vill erkänna det men jag nickade bejakande när jag läste beskrivningen av huvudpersonen Louisas pojkvän som var en triatlet och löparnörd. Han är så upptagen av sig själv och sin träning att det inte finns utrymme för flickvännen. Ofta har han tränat så mycket att han inte ens vill ha sex utan bara vill sova. Jag tar det som en välmenande *hint* från svärmor! 🙂
Bokrean pågår för fullt
Det har väl inte undgått någon bokintresserad att årets rea pågår för fullt. När jag var yngre – alltså till för helt nyligen sedan, så hängde jag på låset till bokaffären på morgonen. Jag ville inte missa ifall det fanns något särskilt billigt eller något i bara några få exemplar. Nuförtiden har mitt beteende förändrats och tyvärr (det är tufft att driva bokaffär idag) är jag inte alltid trogen den fysiska bokhandeln. I år föll jag för att klicka hem en bok från en nätbokhandel. Anledningen var mitt intresse för klassisk musik som söker omedelbar behovstillfredsställelse. Då jag sökte på böcker inom detta område dök så Beethovenbiografin av Åke Holmquist upp för endast 129 kronor och det kändes som ett kap. Nu har jag fått hem boken och börjat läsa i den och då upptäcker jag ett problem. Boken är enorm! Inte endast till sitt innehåll, utan också storleksmässigt. Boken är grymt stor och väger ett ton – minst – att hålla i. Jag som sett fram mot att kunna läsa en stund i sängen innan jag somnar… Dessutom slår det mig att ett av skälen varför den nu finns på rean kanske är att den är tänkt att komma ut i något av pocketformaten. Det hade varit så mycket smidigare, jag hade kanske till och med kunnat ha den i ryggsäcken på väg till jobbet. Nåväl det är inget fel på boken, det är en väldigt vacker och gedigen bok.
Lite om det jag läste 2013
2013 läste jag endast 15 böcker och det är ju inte fler än att jag borde kunna samla några korta tankar om var och en av dem. Så håll till godo…
Relentless Forward Progress av Bryon Powell
En löparnörds totalguide till långlöpning. Då menar jag längre än maraton! Boken försöker samla allt som är värt att veta för en nybliven ultralöpare. Här ges många praktiska råd om så väl utrustning, träning, som planering, men ger kanske inte några aha-upplevelse när det gäller löpning och träning; åtminstone inte för den av oss som redan läst ett tjog med böcker om löpning och maratonträning osv.
A Dance with Dragons av George R. R. Martin
Femte boken i serie som ännu inte har avslutats av Mr Martin. Någonstans var detta kanske den bästa boken rent dramaturgiskt och stilistiskt, men samtidigt inte den mest spännande och actionfyllda av dem. Har jag kommit så här långt i serien så kommer jag inte att svika resterande böcker, utan nu väntar jag girigt på Winds of Winter. Jag ska tälta utanför bokhandeln denna gången…
Hiking the Camino: 500 Miles with Jesus av Fr. Dave Pivonka T.O.R.
En mycket inspirerande bok som tar oss med på en tacksägelseresa till Gud för att han vill vara oss nära. Här beskrivs samma pilgrimsvandring som många andra gjort men på ett helt annat sätt. Vandringen har och får en unik betydelse för var och en som gör den.
To the Field of Stars av Kevin A. Codd
En fantastisk bok som inte bara beskriver själva vandringen till Santiago de Compostela utan handlar om livet i stort och smått. Hur förhåller vi oss till svårigheter och prövningar, vad förväntar vi oss av våra medmänniskor och hur ser vår relation till Gud ut när allt annat blir avskalat.
En kvinnas resa av Agneta Sjödin
Boken är självbiografisk om än skriven som en roman. Sjödin levandegör hur en sådan pilgrimsvandring kan upplevas i vårt inre. Hur förändras vi allteftersom leden tar oss med mot målet och vi under vandringen öppnar våra sinnen för våra tankar och olika möten med andra människor.
El Camino : pilgrimsvandring till Santiago de Compostela av Åke Mokvist
En inspirerande dokumentär i text och bild om vandringen till Santiago de Compostela. Boken passar utmärkt som en första introduktion för den nyfikne och är vacker som presentbok.
Det perfekta löpsteget av Thomas Reckmann
Det här är en helt ok bok för den som söker hitta ett bra löpsteg och vill förbättra sin löpekonomi. Här presenteras inte några stora nyheter, men samlar vad man ska tänka på och ger bra tips på enkla övningar. Framför allt inspirerar den även den som inte har snabbhet i kroppen till att tro på sin egen utveckling.
Korparna av Tomas Bannerhed
Årets skarpaste bok. En grym och fantastisk skildring av en pojkes uppväxt och hans far som sköter familjens gård. Ett arbete som driver fadern in i mentalsjukdom och där förväntningarna vilar tungt på den lille pojken att ta vid, samtidigt som längtan efter ett annat liv växer i pojkens bröst. En otroligt kärleksfull skildring och varje ord doftar av äng och skog.
Sankta Psyko av Johan Theorin
Johan Theorin är en av mina absoluta favoritförfattare. Här skriver han en bok utanför sin Ölandssvit om en ung man som arbetar på ett dagis för barn till intagna patienter vid ett mentalsjukhus. Det finns dock orsaker till varför han valt att börja arbeta på just detta dagis. Det dröjer inte länge innan det börjar hända saker i korridorerna på sjukhuset. Riktigt ruskigt!
Änglarösten av Arnaldur Indridason
Indridason har kommit att bli en av få deckarförfattare som jag ännu kan läsa utan att känna motvilja mot upprepningar och allt samma hela tiden. Samma våld och samma sex och samma stereotyper etc.
All Clear och Blackout av Connie Willis
Det här var Science fiction av ett helt annat slag. En grupp vetenskapsmän reser tillbaka i tiden till andra världskrigets England i tro att deras agerande inte kan påverka framtiden. Något går dock fel och de blir fast utan möjlighet att komma tillbaka. Hur ska de kunna leva utan att göra skada på historien och vad är det som hänt. En överraskande intressant och medryckande intrig. Jag blev såld på att läsa andra världskrigets historia efter denna.
Om verkligheten är större – vad är det då vi inte ser? av Philip Yancey
Philip Yancey är en av få kristna förkunnare och författare jag står ut med. Han är oerhört ödmjuk och gör allt för att förstå våra tvivel och vår kamp med Gud. Utan pekpinnar visar han på en möjlig väg att leva och omfamna ett liv med Gud – trots allt.
Old Man’s War av John Scalzi
Science fiction. En gammal man låter sig värvas till krigare och får en ny, ung och förbättrad kropp. Han skickas sedan ut på diverse uppdrag i rymden och lyckas bättre än de flesta. OK, det var inte rättvist, men jag testade en lite ’hårdare’, klassisk Sci-Fi och tyvärr blev jag inte såld på det. Romanen anses vara en succé av de frälsta.
Det av Stephen King
En riktig mastodontbok och en fantastisk berättelse. Stephen King är kanske som allra bäst när han skriver om barn och han har en blick och ett kom-ihåg för hur det är att vara ett barn som ingen annan. Här i en kamp mellan det goda och det onda förenas ett kamratgäng som vuxna för att upprepa sin bedrift som barn att fördriva det monster som åter lägrat staden Derry, men denna gången slutligt besegra Det.
Stephen King: Under kupolen
En nästan osynlig, jättelik och ogenomtränglig kupol sänks plötsligt ned runt om en liten ort i USA. Ingen kommer in och ingen ut. Vad händer med invånarna, hur reagerar enskilda individer och hur formar sig samhället under osäkra och pressade förhållanden? Den frågan ställer Stephen King och som vanligt är svaren allt från ohyggliga, fruktansvärda och skräckfyllda, till hoppfyllda, rena och goda. En spännvidd som just Stephen King är så fantastisk på att hantera och gestalta. Och som vanligt med Stephen Kings böcker är det inte blodet som är så bra (det kan man ”nästan” bläddra förbi 🙂 ), utan det är personteckningen och våra inre drivkrafter som skildras så insiktsfullt och levande. Ytterst få eller ingen kan dessutom som King beskriva barns lek och barns känsloliv med ett sådant igenkännande och sådan trovärdighet. Vi ryser och håret reser sig på oss när vi inser att just detta barn lever inom oss och påverkar våra liv även som vuxna! (Läs bland andra Det och Drömfångare!)
I Under kupolen skildras inte så mycket övernaturliga väsen eller onda demoner utan vanliga (och några ovanliga 😉 ) människor. Här blir vi smärtsamt påminda om hur snabbt vi kan förvandlas beroende på yttre omständigheter och hur tunna våra moraliska skyddsplåtar egentligen är. Se bara kriget på Balkan och konflikten i Rwanda för att nämna några uppenbara vattendelare ur ett mänsklighetsperspektiv. Som väl är hittar Stephen King fram även till godheten och självuppoffrandet. Ibland lönar den sig inte (även goda människor dör), men ibland, och för hoppfullhetens skull, får den en avgörande och yttersta betydelse. En viss katharsis uppnås och vi lägger ifrån oss boken med en känsla av: ahh, va bra!
Tegelstenar
Bland bokbloggar just nu har det rullat runt en utmaning att visa vilka tegelstensromaner som folk har. Jag har ingen bloggkrets som läser och kommenterar mina inlägg så jag har inte blivit taggad av någon att lägga upp mina, men eftersom jag tyckte det var en skojig idé så taggar jag mig själv. Det får man väl?
Utmaningen går ut på att visa de fem tjockaste böckerna man har i bokhyllan som man läst. Dessutom ska man visa de två tjockaste böcker man har som man inte läst.
By the way så tycker jag att en bok blir en tegelsten först när den passerar 800 sidor.
1. A Storm of Swords av George R. R. Martin, 1128 sidor.
Boken är del 3 i serien A Song of Ice and Fire. Jag har läst de fyra första delarna och har A Dance with Dragons stående i hyllan hemma. Kan knappt inte fatta att jag har lyckats vänta med att läsa den, men Mr. Martin tar ju lite tid på sig mellan släppen så jag vill läsa den lite lagom långt före att nästa del kommer ut.
2. De välvilliga av Jonathan Littell, 902 sidor.
Littell skriver en oerhört stark, bitvis grym och äcklig, men oförglömlig roman om en tysk SS-officer, Max Aue, som under andra världskriget har till uppdrag att göra koncentrationslägren så effektiva som möjligt. Samtidigt försöker han leva ett normalt liv och klänger sig desperat fast vid fin kultur och bildade intressen, men inombords rämnar hans själ samman under trycket av de fasor han bevittnar.
3. Blonde av Joyce Carol Oates, 862 sidor.
Här har Oates skapat en fiktiv ’biografi’ över Marilyn Monroes liv. Detaljerna och händelserna finns där i stort, men det som gör romanen till en av världens bästa romaner är Oates inkännande med kvinnan Marilyn Monroe. Givetvis kan vi aldrig få veta hur Marilyn Monroe tänkte eller kände, men Oates är briljant och gör något unikt, ett fantastiskt och realistiskt kvinnoporträtt och vi tror och upplever att det måste ha varit precis så det var och precis så hon tänkte.
4. Det av Stephen King, 1333 sidor.
Säkert skulle King velat skriva än längre romaner, men efter vad jag förstått så har han ofta valt att korta ner romanerna några hundra sidor hellre än att ge ut dem i två delar. Det stora undantaget från den regeln är väl hans magnum opus Det svarta tornet som sträcker sig över sju böcker. Det är en fantastisk bok och som vanligt ligger det fantastiska med Stephen Kings författarskap inte i själva skräckgestaltningen, den kan ofta bli lite väl splattermovie, tycker jag. Storheten med King är hans karaktärskildringar, hans förmåga att leda läsaren vid handen att lära känna en individs levnadshistoria och motivation. Han låter oss känna deras lidelser, deras tro och hopp och kärlek. Som här i Det där han skapar en fantastisk barndomsskildring av en grupp skolkamrater som uppbringar ett mod och en styrka som vida överstiger deras förmåga, i en kamp mot en fasa som hållit en hel stad i sitt grepp i århundraden.
5. Flickan från ingenstans av Justin Cronin, 907 sidor.
Det här är en riktig bladvändare. En vampyr/zombieapokalyps, och så mycket mer. Vi vill verkligen veta hur det ska gå för den lilla föräldralösa flickan Amy. Ska världen åter kunna bli en beboelig plats och hur ska den lilla skaran överlevare kunna rädda sig och sina nära från ondskan som ruvar i nattens mörker? Huh… dessutom ett väldigt snyggt omslag, tycker jag.
Så var det slutligen dags för de där böckerna som ännu inte blivit lästa.
Först ut blir 2666 av Roberto Bolano som klockar in på 1053 sidor. Boken har fått strålande recensioner och jag förväntar mig att jag också kommer att tycka om den. Dock är den tjock och sägs vara ganska tungläst. Och här går meningarna isär. Några anser att det händer för lite i boken och det myckna resonerandet tycks inte ha någon ände, medan andra anser att vartenda ord är meningsskapande och har en suggestionskraft som är oefterliknad. Vi får helt enkelt läsa och se.
Sist har jag valt en bok som inte är skönlitterär, men precis som Peter Englunds historieböcker, sägs Antony Beevor kunna skriva på ett levande och gestaltande vis. Jag ser fram emot att läsa Andra världskriget, 880 sidor, eftersom historien om denna mänskliga katastrof fascinerat mig sedan barnsben.
