Det är fantastiskt att kunna berätta att jag och min grabb har pilgrimsvandrat från Ödeshög till Vadstena. Det var kanske inte Camino de Santiago de Compostela, men det var två dagar längs Fransiscusleden och Klosterleden. Det var pilgrimsvandring som den skulle ha sett ut även i Spanien. Jag är lycklig!

Samtidigt är jag ledsen, för efter ankomst till Vadstena fick jag världens migränanfall, och den kväll jag hade tänkt skulle bli en så fin avslutning, blev nu i stället ingenting. Det gav mig mycket att tänka på, och det är ju vad en pilgrimsvandring är till för. För det första: att ha ansvar för någon annan och inse att jag inte klarar av det. Jag blev så dålig att jag inte ens tog mig ur sängen. (Nu led min kille inte svårt av det. Han var själv så trött att han lade sig att sova. Det fanns några smörgåsar och Digestivekex ifall han velat, men den medhavda godispåsen räckte som kvällsmat…) För det andra: insikten att jag är oerhört känslig för vätskebrist och stekande solsken. Jag drack relativt stora mängder, men kom aldrig ifatt första dagens stora vätskeförlust. Solstrålarna stekte på mitt huvud och starkt ljus översvämmade mina ögon. Jag har svårt att tänka mig att ha en varm hatt på huvudet i värmen och solglasögon har jag alltid funnit bedrövligt jobbiga att bära.

Som ett prov att vandra inför ett eventuellt Spanienäventyr var det perfekt! Jag fick prova min nya ryggsäck och den satt perfekt på ryggen. Den kommer att fungera bra. Det var nyttigt att känna att handdukar, kläder och lakan väger. Böcker, tidningar, konserver som vi nu bar med oss väger massvis och dem kan man helt skippa i Spanien. Det gäller att jaga gram på allt! Det var helt uppenbart att en minskning med 2-3 kg var en stor hjälp för fötter och ben. Rekommendationen på 10-11 kg som maxvikt är bra som rättesnöre (jag hade nu 14-15 kg som mest, allt för att grabben skulle ha en bra resa).

Minst lika viktigt eller mest, det hänger samman, är bra skor! De jag hade nu fungerade överraskande bra. Det var ett par helt vanliga walking skor från Salomon, alltså inga särskilda vandrarkängor. Men sulan var hård och gav en bra stötupptagning. Skon var stabil. Enda minus var den mediokra snörningen som är deras standard. Det bör i stället vara en klassisk snörning, tror jag. Skorna bör dessutom vara en halv storlek för stora. Fötterna svullnar och man slår i stortån i framkanten. Något som efter en dag blir ganska besvärligt. Överhuvudtaget tror jag man ska tänka lite militäriskt när det gäller skor. De har lång erfarenhet av tuffa marscher med packning. Därför tänker jag att skorna ska vara hårda och ge ett bra stöd. Min kille gick i ett par mer vanliga gympaskor med mjukare sula och fick större problem än jag med smärta i fötterna. Det avgörs speciellt på asfalt…