Fantasy

  • The Daylight War av Peter V. Brett

    ·

    Jag får först erkänna att det tog ett tag att läsa klart. De tidigare två böckerna i serien sträckläste jag mer eller mindre. (Här är min recension av The Desert Spear). Så gjorde jag även med de 400 första sidorna, men sedan blev det trögare med de avslutande sidorna. Det ska dock inte helt lastas boken eftersom jag haft mycket annat som behövt min uppmärksamhet den sista tiden. Det är däremot sant att jag kände att boken började trampa vatten. Jag kände att det inte fanns så mycket kvar att säga om demonerna eller hur de skulle bekämpas. Lite av spänningen var försvunnen. I stället har intrigen mellan de två rivalerna Jardir och Arlen blivit mer förtätad och fördjupad och bytt plats som huvudintrig. Det blir dock aldrig lika intressant och jag tänker lite mer jaha över det.

    Jag var nästan beredd att säga att serien tappat sitt varför och att jag skulle avslutat den med denna tredje del. Så kom jag till sista raden och där avslutades boken med en riktig cliffhanger – förstås – och genast kände jag att jag måste nog få reda på hur det går. Inget nytt under solen alltså.

    The Daylight War
    The Daylight War
  • The Magicians – Lev Grossman

    ·

    Lev Grossman - The Magicians
    Lev Grossman – The Magicians

    Boken handlar om en begåvad man som heter Quentin Coldwater och han antas till ett college för magiker. Han är mycket begåvad och lyckas väl på sin utbildning. Efter examen upptäcker han och några vänner att det finns en parallell verklighet, eller en magisk verklighet som ligger till grund för de barndomsböcker han en gång läst. Han träder in i denna värld tillsammans med sina vänner och plötsligt blir tillvaron i Fillory kanske mer verklig för honom än vår värld och nu är det på liv och död!

    Mina tankar om boken har varit lite negativa från första sidan. Den har fått kämpa i motvind under hela läsningen. Jag kände redan i inledningen att jag som läsare blev inkastad i en personlighet och hans förehavanden utan bakgrund eller uppbyggnad. Omedelbart skulle jag liksom ha fattat sympati för huvudpersonen och känna med honom i hans äventyr. Här tycker jag Lev Grossman missar målet rejält. Det är inte som med exempelvis Harry Potter-böckerna, som den jämförs med i blurbarna, där vi lär känna Harry och hans bakgrund för att sedan resa i äventyret med honom. Detsamma gäller inte bara för Quentin utan för alla hans vänner i boken. Personlighetsporträtten är för tunna och de olika individernas varför lämnas åt sitt öde. Jag har därför oerhört svårt för att engagera mig och skulle någon dö eller glömmas bort ett antal sidor så skulle det inte göra mig något heller. Framför allt borde huvudpersonen ha tecknats starkare och mer levande.

    Handlingen i boken är det inte något fel på egentligen. Den är händelserik och fantasifull. Men jag är inte utan invändningar där heller. Vad är egentligen tvisten i historien eller kanske mer vad är hotet, vad är ”björnen på stranden”. Inte heller huvudpersonen tycks veta vad han gör i boken. Allt får liksom utvecklas efterhand. Och så den magiska värld de inträder i på slutet av boken, – what’s the point? Varför skulle jag bry mig?

    Ja, här fångar Lev Grossman mig inte alls på samma sätt som med Harry Potter-böckerna eller böckerna om Kvothe (Patrick Rothfuss). Man önskar att blurbarna kunde vara lite mer sanningsenliga, där hyllas boken som ett fenomen, typ.

  • A Storm of Swords

    ·

    A Storm of Swords
    A Storm of Swords, del tre i sagan om is och eld. ASOIAF

    Så har jag till slut läst färdigt tredje delen i George R. R. Martins fantasyserie A Song of Ice and Fire. A Storm of Swords är precis som sina två föregångare en rejäl tegelsten på 1128 tättskrivna sidor. Det ska inte uppfattas negativt. Tvärtom så önskar jag att det aldrig ska ta slut. Och det behöver vi inte vara rädda för heller; serien är inte avslutad och även om det endast är två böcker kvar av sju planerade, så vet ingen riktigt säkert. George R. R. Martin har redan delat upp den fjärde volymen i två, så det finns kanske hopp om ytterligare någon del. 🙂

    George R. R. Martin skriver ett gigantiskt fantasyepos som spänner över ett tiotal parallella och sammanlänkade scenarier. Här finns hundratals personer och släkten att fördjupa sig i för den som vill. (Jag är inte mycket för att rabbla upp handlingen i en roman dock. Det finns tillräckligt många recensenter som bara gör det.) Just denna typ av romaner löper en uppenbar risk att bli långtråkiga eller att gå bort sig i alltför mycket detaljer eller bihandlingar. Mr Martin klarar dock detta galant. Han är en twister av rang och handlingen tar hela tiden oväntade vändningar, inte ens huvudkaraktärerna är han främmande för att avliva. Det enda man kan vara hyfsat säker på är att ingenting blir som man tror.

    Tyrion Lannister
    Tyrion Lannister med näsan i behåll.

    Det finns några som haft invändningar mot att varje kapitel är skrivet sett ur en persons perspektiv. Det är svårt att hålla samman historien och hålla handlingen aktuell. Jag köper däremot detta sätt att skriva helt och har inga problem med att förflytta mig in och ut ur de olika personerna. Enda problemet är att jag hela tiden måste bläddra fram för att se hur långt det är kvar tills jag får läsa fortsättningen. Det betyder att varje kapitel inleds med en liten suck över att jag måste vänta, men som väl är dras jag oerhört snabbt in i den nya karaktären och så kan jag absolut inte slita mig från dennes öde heller!

    Jaime Lannister
    Jaime Lannister i sin ståt och prakt

    Fantasyromaner innehåller oftast en hel del magi och övernaturliga fenomen. George R. R. Martin lyckas, som väl är, i mitt tycke, att hålla tillbaka dessa element. Romanen klarar sig utmärkt på egen hand med intriger, ränksmiderier och ond bråd död genom de enskilda karaktärernas försorg. Det behövs ingen magi för att alltid klara upp en knivig situation. Samtidigt förstår man att den magi som finns i denna världen har haft en stor betydelse historiskt och förmodligen kommer att få en allt större och starkare inverkan på händelserna framåt. Utan tvekan gäller det för händelserna på andra sidan muren och i berättelsen om Danaerys Targaryen och hennes tre drakar.
    Återigen måste jag be att få betona att det är de enskilda karaktärerna som är romanens höjdpunkter. George R. R. Martin lyckas levandegöra dem på ett mästerligt sätt. Vi känner med dem. Även de man borde tycka illa om lyckas han skapa ett intresse för, exempelvis Jaime Lannister och jag förvånas över att jag önskar även honom lycka till (trots att vi ju vet vad han gjorde Bran). Det kändes till och med ett tag som det kunde finnas ett visst hopp för Sansa Stark. En karaktär jag annars lätt kan känna lite kräkskänsla inför. Som sagt George R. R. Martin älskar att vrida på handlingen och så även på karaktärerna.

    Tre böcker har jag läst hittills och alla har varit toppen. Jag känner att Mr Martin nog har skrivit in sig i litteraturhistorien eller åtminstone i fantasyhimlen.

    The Wall
    The Wall: ointaglig och kall reser den sig mot det okända.

  • The Wise Man’s Fear

    ·

    The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss

    Det är inte möjligt att säga annat än att Patrick Rothfuss har skrivit en fantastisk,  underhållande  och välskriven roman. The Wise Man’s Fear är i mitt tycke lika bra som första delen The Name of the Wind. Visserligen finns det några avsnitt som känns lite långrandiga, som exempelvis Kvothes tid hos Felurian, men i stort är handlingen nu lite mer ”på allvar” eller lite mer vuxen. Tidigare har jag tyckt att det saknats en korrelation mellan Kvothes inverkan och den stora berättelse han tycker sig berätta. Han tycks klä sig i för stora kläder, även om det ju är oerhört underhållande. Det är en historia om en kungamördare vi läser. Nu börjar vi ana att det kan stämma. Jag uppskattar verkligen när romanen blir lite mer shitty and gritty, det passar mitt tycke mer än den annars lite mer glättiga och högstämda ton som Kvothe har på universitetet – poeten Kvothe.

    Handlingen är annars både genomtänkt och sammanhållen: Det är riktigt spännande och man bjuds på en del överraskningar. Nu hoppas jag bara att Patrick Rothfuss sitter vid datorn så jag snart kan få veta hur det ska sluta!

  • Två kanoner

    ·

    Den senaste tiden har jag haft lyckan att läsa två riktigt bra böcker. Den första är Joe Abercrombies The Blade Itself. Den är skriven precis så där härligt rå och obarmhärtig som jag tycker fantasy ska vara. Joe Abercrombie: The Blade ItselfBoken är första delen i en trilogi och här etableras karaktärerna och endast gradvis avslöjas handlingen. Det är egentligen inte handlingen som bygger första delen utan det är snarare de fantastiska karaktärerna. Färgstarka, egensinniga och udda gör denna brokiga skara av hjältar på egen hand romanen till en höjdare.

    Den andra boken är Suzanne Collins Hungerspelen. Det här är en science-fictionroman som är skriven för unga vuxna, men den är minst lika bra läsning för oss högre upp i åldrarna. Till en början hade jag lite svårt att komma in i romanen. Det berodde mest på min ovana med tempusformen. Det dröjde dock inte länge innan jag sögs in i handlingen och led och kände med huvudpersonen. Det här var så intensivt och spännande att jag fann mig sträckläsa boken till långt in på natten.

    Hungergames - Suzanne Collins

    Jag har haft svårt med tanken på att läsa rena rymdromaner, men det här är science-fiction som utspelar sig på jorden i ett tänkt framtida samhälle. Sådana böcker och rent post-apokalyptiska tycker jag är mycket intressanta. Så nu har jag redan klickat hem del två och tre i denna trilogi också. Och när jag ändå beställde så blev det ett klick på nästa del i Abercrombies trilogi med!

  • Jim Butcher – Storm Front

    ·

    Jim Butcher - Storm Front

    Bedömningen av en bok kan lätt bli missvisande om läsningen infaller precis efter att man läst en annan väldigt bra bok. Därför är det lite orättvist mot Jim Butcher att jag nu recenserar hans Storm Front precis efter att jag läst Peter V. Bretts The Desert Spear. Troligtvis är Jim Butcher ändå så storsint att han medger att Brett är en bra författare och förstår därför mina svårigheter att fullt ta till mig Storm Front. The Desert Spear var en intensiv läsupplevelse som spiller över på läsningen av denna roman och det tar ett tag att släppa minnet fritt från karaktärerna och handlingen som sådan. Det skulle behövts en läspaus egentligen.

    Nåväl, inledningsvis hade jag svårt att uppskatta stilen och handlingen i boken. Det kändes lite tramsigt och alldeles för ytligt och småpluttrigt. Nu hör det till saken att jag har svårt för romaner som är klämkäcka och humoristiska, speciellt när humorn står i förgrunden och skämten formuleras snarare än gestaltas. Storm Front lider av det här problemet, tycker jag. Jim Butcher försöker göra en skojig roman snarare än en spännande sådan. Det saknas framförallt karaktärsfördjupning, men också breddning och nyansering av miljö och handling. Allt är för direkt återgivet i ett alltför raskt tempo. Tempo är bra, men det får inte bidra till förytligande. Boken påminner inte så lite om de gamla kioskdeckarna som man läste i tonåren (typ Mickey Spillane) överfört till fantasygenren. (Jag har en känsla av att jag är för hård i min dom nu.) Men Storm Front är en debutroman (del 1 i The Dresden Files), vad jag förstår, och enligt andra recensenter på nätet så blir serien bara bättre och bättre.

    Det finns definitivt gott om ljuspunkter också. Tempot är en och humorn en annan! Vänta nu, var det inte det jag just klagade på? Jo, men mynten har alltid två sidor. En bok bör ha ett högt tempo, det ska finnas en drive och nerv i boken och det saknas verkligen inte handling här. Oväntade möten och överaskningar möter Harry Dresden slag i slag. Men även humorn gör boken riktigt lyckad. Framför allt då den gestaltas i form av dråpliga sammanträffanden eller invecklingar. Särskilt lyckad är beskrivningen av Harry Dresdens relation till poliskvinnan Karrin Murphy, en relation som är allt annat än okomplicerad. Just Murphys karaktär får vi en djupare insikt i och det gör henne både levande och intressant.

    Det är en skojig och driven bok, men som saknar det där svarta djupet som jag gillar annars. Motiv inser jag nu! Jag saknar Harry Dresdens motiv. Han beskrivs alltför platt. Det blir därför svårt att verkligen lida eller känna med hans önskningar. (Här kan jag kort jämföra med en annan trollkarl – Kvothe i The name of the Wind som man får en helt annan bakgrundsbild av och inlevelse med). Jag är således lite ambivalent inför boken. Ändå skulle jag mycket väl kunna rekommendera boken. Om du kanske inte läst så mycket annan fantasy tidigare än exempelvis Harry Potter och nu söker efter något mer vuxet, ja då tror jag Harry Dresden är en bra start.

  • The Desert Spear av Peter V. Brett

    ·

    Omslagsbild till The Desert SpearAtt läsa fantasy har inte alltid varit ett naturligt val för mig. Jag hade tidigare egentligen endast läst Sagan om ringen-böckerna; de var ju ”godkända” som litteratur. Rädsla för omgivningens förlöjligande omdömen, mitt högmod och okunskap avhöll mig från att prova även om lockelsen hela tiden funnits. Och vad är väl inte fantasy egentligen i vid bemärkelse när det gäller skönlitteratur? Särskilt övervägde jag att läsa Stephen King, och det blev slutligen även så att det var han som öppnade porten till denna fantastiska och helt uppslukande genre, den del av litteraturvärlden som finkulturens salonger rynkar på näsan åt. Fast det är nog inte många av dem som vet vad de pratar om. Jag vet numera. Och om du inte vet så läs George R.R. Martins böcker i serien A Song of Ice and Fire. Sedan kan du uttala dig!

    Men varför nämner jag allt det här när jag egentligen tänkte säga något om Peter V. Bretts The Desert Spear. Jo, det var nämligen så att han, utöver den ovan nämnde Stephen King (som väl är aningen mer skräck-drama), blev den som tände gnistan inom mig att läsa fantasy. Bretts första bok The Warded Man blev en omedelbar världssuccé och hyllades välförtjänt. För mig blev det lite som med fenomenet kring Harry Potter-böckerna för den yngre generationen. Jag läste ut boken (läs sträckläste) trots att jag inte alls var bekväm med att läsa på engelska. Jag greps av hans levandegörande och medryckande karaktäristik och av en driven spänning. Jag var helt tagen efteråt. Det kändes som jag stått tio centimeter från järnvägen just som X2000 passerade förbi i högsta fart.

    Nu så har jag äntligen gripit mig an uppföljaren – The Desert Spear. Att det dröjde så länge tror jag beror på många av de recensioner jag läst som menade att boken inte blev lika lyckad som sin föregångare. Plötsligt började jag att vackla och tro att det var en sådan där bok där idén inte räckte till mer än en bok. Som väl är kom dessa farhågor på skam.

    Åtminstone enligt mitt tycke så har Peter V. Brett lyckats skapa ännu en medryckande och intensiv historia, och det trots att vi nu känner till den värld som han har skapat och alltså inte kan bli lika överraskade. Jag förstår dock varför kritiken mot andra delen uppstått, även om jag inte håller med. Boken byter perspektiv och det redan från första början. Ingen Warded Man här. Vi får nu istället följa och ganska ingående lära känna det ökenlevande folket från Krasia och dess karismatiske ledare Jardir Ahmann. Brett vill här, helt riktigt enligt mig, fördjupa och bredda historien, ge den fler dimensioner och större möjligheter. Ytterligare perspektiv tillkommer efter vad jag förstår i den tredje delen. Jag tror risken annars skulle varit stor att inte kunna föra detta romanprojekt i hamn. The Warded Mans heliga krig eller karaktären skulle inte i sig vara tillräckligt nyskapande eller utvecklingsbart för att hålla intresset uppe över hela den planerade sviten av fem böcker.

    Jag hyllar karaktäristiken och det fastän jag vet att man mycket väl kan kritisera den för att vara byggd på stereotyper och att man/kvinnosynen inte är modernt 2000-tal. Jag gör det av det enkla skälet att jag tror det är en medveten vinkling och Brett har, tycker jag, glimten i ögat när han mejslar fram sin karaktärer. Ungefär som Fantomen och Kalle Anka inte kan existera men som vi ändå kan känna stor sympati för. Låter man sig istället svepas med så får man en riktig åktur.

  • Krämarmentalitet

    ·

    Jag har ju ett gott öga åt fantasyhållet för närvarande och följer många engelska och amerikanska bokbloggar. Fantasygenren upplever en sorts hype för närvarande och lockar en stor skara läsare. Här finns köpkraft.
    The last argument of kings - på svenska del 1Fantasyböcker har en tendens att bli tjocka böcker på närmare 1000 sidor eller mer ibland, i långa serier dessutom. Dessa böcker ges i alla fall ut som en volym på engelska, men när det sedan gått en tid och förlagen i Sverige har fattat vilken fantastisk marknad och litteraturskatt det är, så ges den ut om vi har tur i svensk översättning. NU sätter girigheten in sitt fula tryne mot de icke ont anande fantasyälskande, beskedliga och försvarslösa läsarna och deras kärlekstörst efter senaste romanen av sina favoritförfattare. Boken ges plötsligt ut som två volymer till det icke beskedliga priset av… två böcker… Det är skandal att utgivarna av dessa böcker utnyttjar det faktum att många fortfarande inte är bekväma med att läsa på engelska.
    Det är kapitalismens baksida eller är det kanske rent av dess framsida. Ja så skamlöst girigt beter sig bokutgivningen idag att man borde be om ursäkt.

    För att ta några exempel. Joe Abercrombies böcker i First Law-trilogin som inte ens är några tegelstenar på originalspråket. Last Argument of Kings kostar 80 kronor på engelska och är på 704 sidor, men när den ges ut på svenska kommer den i två delar om vardera cirka 340 sidor på kartong och kostar 174 kronor styck! Är det bara jag som irriterar mig på detta och får lust att strypa någon?

    Här ett annat exempel: den nyligen hyllade och internationella succén skriven av Patrick Rothfuss: Trilogin om kungadråparen. Senaste boken The Wise Man´s Fear kan köpas i en volym på engelska för 134 kronor och är på 896 sidor. Så ges den ut i Sverige: givetvis i två delar och ligger på cirka 550 sidor till det facila priset av 174 kronor st!The wise man´s fear - första delen på svenska Föregångaren Vindens namn finns numera i rättvisans namn för endast 44 kronor på pocket, men fortfarande i två delar.

    Exemplen är legio, bara att jämföra lite själv på eget valt författarnamn. Där har du Svenne för att du inte var flitigare i skolan.

    Det är dock en välsignelse att även om det var några år sedan jag gavs chansen att förkovra mig i engelska språket så är jag och de flesta svenskar inte obildbara. Utveckling är möjlig och jag har upptäckt att efter mina första år av trögläst och stapplande försök det nu flyter allt bättre och lättare att läsa engelska. Så bäva bokindustrialister jag (och förhoppningsvis alla andra) kanske enbart väljer att köpa engelska böcker utgivna av engelska förlag framöver (vart tar vinsten vägen då? HA HA!).