Det är inte möjligt att säga annat än att Patrick Rothfuss har skrivit en fantastisk,  underhållande  och välskriven roman. The Wise Man’s Fear är i mitt tycke lika bra som första delen The Name of the Wind. Visserligen finns det några avsnitt som känns lite långrandiga, som exempelvis Kvothes tid hos Felurian, men i stort är handlingen nu lite mer ”på allvar” eller lite mer vuxen. Tidigare har jag tyckt att det saknats en korrelation mellan Kvothes inverkan och den stora berättelse han tycker sig berätta. Han tycks klä sig i för stora kläder, även om det ju är oerhört underhållande. Det är en historia om en kungamördare vi läser. Nu börjar vi ana att det kan stämma. Jag uppskattar verkligen när romanen blir lite mer shitty and gritty, det passar mitt tycke mer än den annars lite mer glättiga och högstämda ton som Kvothe har på universitetet – poeten Kvothe.

Handlingen är annars både genomtänkt och sammanhållen: Det är riktigt spännande och man bjuds på en del överraskningar. Nu hoppas jag bara att Patrick Rothfuss sitter vid datorn så jag snart kan få veta hur det ska sluta!