Klassisk musik

  • En mästare

    ·

    Jag behöver en dos av Benjamin Zander lite då och då i mitt liv. Hans lektioner, ’interpretation’ och ’master classes’ har en förändrande kraft som sträcker sig ut till alla som lyssnar. Att se när en människa tar steg från återhållsamhet till uttryck och från rädsla till passion gör mig lycklig. Det ger mig hopp och jag tänker att just så vill jag vara: sann, orädd och uttrycksfull!

    Men det är ju enbart musik, säger någon. Varför göra det till något större än så?
    Ja varför? Och, är det enbart musik? För Benjamin Zander är det ingen tvekan och han ger oss vägledning med ord som: “Routine will take you to college, but will it take you to heaven?” och “Life isn’t about progression, it’s about contribution!” Se bara på detta klipp och hur det berör och förändrar alla som lyssnar.

  • Alltså nu är jag inne på klassisk musik igen

    ·

    Nu har mitt nörderi slagit till igen eller är det ett Aschbergerdrag jag har? Spelar ingen roll, det är så här jag fungerar och jag har lärt mig det nu. När jag blir intresserad av något så uppfyller det mig helt. Jo jag kan göra annat också men det krävs styrka och mycket resonerande med mig själv. Jag gör de dagliga sysslorna, men min själ längtar hela tiden efter det där som jag är så intresserad av, och jag kan bli riktigt frustrerad och besviken om det inte det finns lite plats för det under en dag. Helst vill jag ägna alla dygnets timmar åt det förstås! Så nu är det alltså klassisk musik – igen. Snart kommer jag att nörda in på något annat, kanske schack eller löpning eller fantasylitteratur eller kristen tro eller psykologi, kanske Dostojevskij, kanske Andra Världskriget… Ja så där håller det på, om och om igen. Några av dessa ämnen vill jag ska följa mig dagligen under normalt fokus, såsom min tro, klassisk musik och löpning. Ibland känner jag att bågen spänns lite extra dock, som nu alltså med klassisk musik. Och det får konsekvenser som jag borde tänka efter lite mer på. Jag har nu köpt in mer musik. CD-skivor för ett antal hundralappar (jag är glad att det inte blir tusenlappar), men så har det förstås även blivit några böcker i ämnet, fyra stycken för att vara korrekt…

    Det är därför på sin plats att jag rekommenderar en stunds lyssnande på något av det bästa. Haydns Londonsymfoni nr 104 i D-dur

     

  • And the rest is silence

    ·

    Att Claudio Abbado har gått ur tiden har nog inte kunnat undgå någon som lyssnar till eller intresserar sig för klassisk musik. Svenska Dagbladet skriver om det här och här. Jag personligen har för små kunskaper för att kunna säga något om hans storhet eller uttryck, men jag snubblade över ett Youtube-klipp som visar på en oerhört sensibel och inkännande dirigent då han håller publiken i tystnad en stund efter stycket.

    R.I.P Claudio Abbado