Varför började jag släktforska?

För ett tag sedan fick jag frågan att skriva en kort text till släktforskarföreningens tidning. Det här är vad jag skrev:

När man släktforskat ett tag känns frågan nästan lite konstig. Det är väl självklart att man vill veta mer om sin släkt och sin historia. Men, så självklart var det inte en gång när min mamma (som hade släktforskat) ville intressera mig för de resultat hon uppnått. Äsch låt de döda vara! Vad ska det vara bra för att leva bakåt? Jag kunde inte alls förstå hennes intresse. Idag ångrar jag mig. Varför var jag så avig och ointresserad; tänk om vi kunde ha forskat tillsammans!

Det kom att dröja till för ett par år sedan då mitt eget intresse började vakna. Döden hade börjat visa sitt fula anlete lika ofta som barndop och bröllop. Alltför många nära släktingar hade gått bort. Samtidigt vid den här tiden började jag känna att jag själv inte hade ett så bra fotfäste i tillvaron. (Idag är jag klar över att det då blir extra viktigt, och läkande, att känna sina rötter. Det ger en upplevelse av varifrån och var jag befinner mig på tidslinjen. Det skänker en trygghet att bottna i ett sorts kontinuum.) Jag råkade även ut för en simpel och ganska ofarlig cykelolycka, men hade svårt att komma över den, min egen sårbarhet uppdagades. Jag började fundera över vad som händer om jag plötsligt skulle träffa mannen i svart. Vad lämnar jag efter mig och vad skulle mina barn komma ihåg av den jag är. Jag satte mig ner och började skriva. Jag försökte komma ihåg så mycket som möjligt av mitt liv i syfte att även dela mina tankar och värderingar vidare. Så stod det plötsligt glasklart för mig att jag inte hade den blekaste aning om något som rörde min egen släkt tillbaka i tiden. Ja, till och med mina föräldrar var svåra att beskriva. Vad visste jag egentligen? Därmed hade jag redan börjat forska. Jag började fråga pappa allt oftare om hans föräldrar och andra släktingar, och hade han några album jag kunde få scanna fotografierna från?

Så var det förstås den där historien om farfars far som utvandrade till Amerika. Han dog där borta efter bara några få år och det enda som kom tillbaka var en relativt tom amerikakoffert och en enkel klocka, inga pengar. Ingen nu levande släktmedlem sade sig veta vad han dött av. I stället hade rykten om en tragisk bortgång börjat få fäste. Man visste att han gillade kortspel och det sades att han troligen blivit mördad i ett bråk i en mörk gränd. Hela hans personlighet var dessutom intressant eftersom han lämnade en gravid hustru och tre små barn hemma, med gård att sköta, för att på egen hand söka lyckan i Amerika. Vad var hans plan? Eller hans ursäkt? Elva år blev han kvar till sin död. Jag sägs vara lik honom på bild.

Idag vet jag, tack vare släktforskningen, vad han dog av och var han levde sina sista dagar. Men den berättelsen är ju ett annat ämne, och så har jag hittat levande släktingar i USA som jag först vill försöka knyta kontakt med. Kanske finns det någon som har ytterligare ljus att sprida över historien.

Då och nu

Mitt nyvaknade intresse för släktforskning har fått mig att samla på mig en del bilder från familje- och släktalbum. Att titta på de gamla svartvita fotografierna ger upphov till en mängd tankar. Om hundra år sitter kanske våra barnbarn och funderar över vår tid och våra tankar.

Syskon. Lilla flickan i hatt är troligtvis min mormor Rut.
Syskon?. Lilla flickan i hatt är troligtvis min mormor Rut.

 

Sysslingar fikar i gröngräset.
Sysslingar fikar i gröngräset.

 

Fika på ett rejält stenbord med fin service.
Fika på ett rejält stenbord med fin servis.

 

Inte riktigt samma kvalitet på bordet, men kaffet smakar säkert lika bra!
Inte riktigt samma kvalitet på bordet, men kaffet smakar säkert lika bra!

 

Sparlåga

I den här åldern tänker man inte på att falla, och skulle det ske så faller man mjukt.
I den här åldern tänker man inte på att falla, och skulle det ske så faller man mjukt.

Livet går vidare. Det flyttar sig framåt eftersom klockan inte går att stanna. Jag själv har inträtt i en själslig skymning. Jag är besviken och trött på Gud. Man kan verkligen säga att hans vägar äro outgrundliga! Jag hoppas verkligen inte jag behandlar mina barn så som han behandlar sina. Bevara mig från det!

Nog om det. I morgon ska jag ta mig runt Stockholm halvmarathon. Jag har inte tränat för det men har ju ett startbevis, så jag gör ett försök i alla fall. Jag får väl gå lite om det blir jobbigt. En sorts sparlåga även på det.

Men så äntligen lite goa news. På måndag börjar jag en kurs i släktforskning. Det ser jag verkligen fram mot! Nu vill jag se om det är sant att farfars far blev mördad i USA. Kanske kan jag luska ut några Fader okänd. Fast det som verkligen intresserar mig är om det går att ana människan bakom faktauppgifterna. Vad hade han för värderingar, var hon lycklig? Jag har inget intresse i adelsmän eller andra potentater. Jag vill lära känna den verkliga, ofta fattiga rallaren eller torparen. Hur orkade de fast det var fattigt och eländigt. Vad hittade de för motiv som höll dem fast vid livet.

Här är min farmor som ung. Jag fick aldrig lära känna henne eftersom hon dog 1957 och jag ännu inte var född. Jag skulle verkligen ha velat fråga henne om råd och sökt hennes vägledning. Hur såg hon på livets varför?

Min farmor Elin
Min farmor Elin

Jag har en plats

Pappa fiskar på Försjön någon gång på 50-talet
Pappa fiskar på Försjön någon gång på 50-talet

Jag har börjat intressera mig för min släkt och när pappa är på besök så passar jag på att fråga honom om dem han minns. Jag har insett att han inte är ung längre och allt fler i hans generation har börjat gå bort. Därför känner jag ett behov av att skriva ner det lilla som kommer fram och jag har skannat in lite fotografier från hans gamla album. Historier och namn faller givetvis annars i glömska, och man kan fundera över vad det skulle ha för betydelse egentligen om vi glömde. Vi går framåt och tänker inte speciellt ofta på det som varit i vår vardag. För min egen del så tror jag att en kombination av allt högre ålder och någon form av livskris skapar ett behov av att placera in mig själv i ett sammanhang. Jag kan ibland uppleva att jag befinner mig i fritt fall, att jag tappat fästet i tillvaron, samtidigt som jag fortfarande undrar vad jag vill och vad jag ska bli när jag blir stor.

Det är därför min tro att när man tappar fotfästet i tillvaron blir ens rötter tillbaka i tiden allt viktigare.

Jag funderar på tillvaron över en Guinness, London 2011.
Jag funderar på tillvaron över en Guinness, London 2011.

Det handlar om att hitta till den grund varpå man står. Den absolut omedelbara fysiska upplevelsen av att den mark jag går på är min – har jag rätt till. Men främst handlar det om att sätta in sig själv i ett kontinuum, i en tidslinje. Det ger en känsla av tillhörighet, berättigande och i bästa fall en trygghetskänsla fylld av gemenskap och solidaritet. Och ytterst skapas härigenom en hoppfullhet om ens plats i framtiden. Man är en del i en större helhet och har en plats i ledet som rör sig framåt. Och kanske kanske finner man fäste för fötterna igen.