A Cry For Myth

  • En kort introduktion till släkten på min fars sida

    ·

    Navarone

    Pappa, Stig föddes i samma stad som jag själv, nämligen Tranås. Det gjorde förstås mamma med (BB låg där), men eftersom hon bodde i Sommen, som är ett litet samhälle strax utanför Tranås, så skriver jag att det är därifrån hon kom. Pappa har tre syskon. Först två äldre och sedan ett hopp på tio år till honom själv och hans två år yngre bror. Pappa är idag 83 år och vid god hälsa. Han har ett stillsamt och lugnt tempo och är lätt att tycka om. Han är väldigt snäll. Precis som mamma började han att jobba vid fjorton års ålder. Valet stod mellan att bli lokförare eller arbeta inom pälsindustrin. Han valde att jobba med päls. Han gick den långa vägen och lärde sig yrket efterhand. De som inte gick utbildning och fick gesällbrev kom att kallas buntmakare, men utförde samma arbete som de som annars kallades körsnärer. Han blev ett och samma företag trogen ända till den dagen det följde pälsdöden i graven. Industri nummer två i Tranås var möbelindustrin och där landade han kort därefter fram till sin pension.

    Elin, Karl och sonen Bertil, min farbror.

    Pappas mor och far kommer ifrån Sävsjötrakterna respektive Alvesta. Min farmor hette Elin och var enda barnet. Hennes mor fick barn med en man som inte ville kännas vid sitt ansvar. I stället ska han enligt pappa ha flyttat till Nordamerika och där gift sig och bildat stor familj. Denne man är okänd än idag och stod inte högt i kurs inom släkten. Det verkar ändå som om Elin visste vem han var. En dag ska hon ha fått besked om och sagt inom familjen att nu är han död. Därefter nämndes han inte mer. Eftersom jag inte är i nära relation till denna historia och dessutom är släktforskare, så är det kanske förståeligt att jag gärna skulle vilja få reda på vem han var. Det är ändå hans gener jag delar hur ogärna jag än gör det. Kanske är det från honom jag har fått mina autistiska drag? Han är i alla fall ett av skälen till varför jag tagit DNA-test som komplement till min vanliga forskning. Farmor Elin fick jag aldrig träffa. Hon dog redan 1957. Pappa har sagt att han nog var mammas pojke, att han blev lite extra omhuldad av henne. Hon verkar efter vad jag förstått ha varit en både varm och godhjärtad person och haft nära till skratt.

    Farfar Karl. Jag skulle gärna ha smakat köttbullarna.

    Farfar, Karl lärde jag aldrig känna heller, även om han visserligen levde då jag föddes. Jag tänker att det nog var han som lockade Elin till skratt. Likheten med en av mins farbröder har ofta slagit mig och han har en förunderlig humor. Endast ett halvår efter jag föddes 1966 stannade tyvärr även hans hjärta. Farfar föddes i den lilla byn Benestad utanför Alvesta i Småland, som på den tiden gick under namnet Aringsås. Hans far och mor var ägare till Håkansgården. En gård som varit i släktens ägo sedan 1700-talet. Tyvärr kom fattigdom och Amerikautvandringen att ända detta. 1910 såldes gården till nya ägare. När man ser Karl på bild så är det första man ser att han var väldigt lång. Med dagens mått kanske det var en normalare längd (av dagens ungdom blir, tycker jag, många upp mot två meter), men för sin samtid var han mycket lång. Kanske var det även hans längd som avgjorde att han blev placerad på husarregemente då han tog värvning i början på 1900-talet. De som skulle rida och ta hand om de stora hästarna var ofta långa och stora. Hans tid som soldat blev dock kortvarig. Han förfrös en fot och fick ta avsked några år senare. Farfar noteras först som stenarbetare och blev sedan rallare, det vill säga en järnvägsarbetare. Det var utefter järnvägen som han även kom att finna Elin. Elin bodde hos sin morbror som var banvaktare. Tillsammans flyttade de slutligen till Tranås och bildade där sin familj.

    Här ses farfars mor Eva och tre av fyra syskon framför Håkansgården, inledningen av 1900-talet (Lille pojken är okänd)

  • En kort introduktion till släkten på min mors sida

    ·

    Navarone

    Mamma, Ann-Mari (som inte lever idag), kom från den lilla orten Sommen som ligger vid sjön Sommens nordvästra strand. Samhället Sommen tillhör Tranås kommun i norra Småland och har cirka 800 invånare. Som så många andra orter i min släkts historia så uppstod Sommen med järnvägens framdragning i slutet av 1800-talet. På platsen fanns en insjöhamn och ett sågverk och från stationen i samhället transporterades gods vidare med båt och järnväg. Redan som ung tonåring fick mamma börja arbeta som sömmerska i Tranås som vid den tiden, 1950-70-talet, blomstrade av en stark och levande pälsindustri. Dessa många gånger småskaliga pälstillverkare kom att bygga grunden till den beskrivning av Tranås som köpmannastad som Tranåsborna än i dag mest känner igen sig i. Det var här på samma arbetsplats som mamma träffade en stilig körsnär, eller buntmakare som de utan gesällbrev kom att kallas, och som sedermera kom att bli min pappa. En liten intressant detalj som jag just läste på Wikipedia är att i Sommen så fanns den enda laestadianska församlingen utanför Norrland. Kapellet finns kvar än idag men heter nu Sionskapellet.

    Mamma och pappa i solen på sjön Sommen någon gång runt 1970

    Mamma var andra barnet i ordningen i en syskonskara om sex barn till mormor och morfar. Mormor Rut är den enda mor respektive farförälder som jag kunnat lära känna och fått växa upp med. De andra dog strax efter eller några år före min födsel. Jag minns mormor med värme och kärlek. Hon var snäll och omtänksam, men var inte särskilt stor i gesterna utan en stillsam och aningen tillbakadragen kvinna. Hennes barn var däremot inte så stillsamma och det var nog inte utan att mormor behövde vara såväl sträng som krävande stundtals för att kunna få familjen att dra åt samma håll. Till saken hör att morfar som arbetade på sågverket i Sommen kom att förolyckas i en tågolycka på väg till jobbet då yngsta barnet ännu var några år gammalt. Mormor blev därför ensam med sex barn att försörja och det måste ha varit mycket tufft för henne att klara av. Mormor härstammar från trakterna runt Ydre i Kinda kommun. Pratet inom släkten rör sig ofta kring att de tillhörde Björna-släktet, som alltså måste ha varit aningen särpräglad i folks medvetande. Självklart är detta endast en del av hennes härkomst.

    Mormor sitter med mig i knät 1966

    Morfar, som hette Manne, har jag alltså aldrig träffat, men min mamma har beskrivit honom som en mycket varm och kärleksfull pappa. Om själva olyckan pratade hon inte så mycket och jag förstår att det måste ha varit fruktansvärt att förlora sin pappa då hon ännu var en tonåring. Förmodligen var det något hon aldrig helt kom över. Morfar kommer från trakterna runt Boxholm i södra Östergötland. Bland hans förfäder märker man snart en hel hög med traditionella soldatefternamn, som Strid, Lätt och Granat. Morfar själv var däremot arbetare vid sågen i Rasslefall och endast 47 år gammal kom han alltså att förolyckas då han skulle passera en järnvägsövergång med sin moped på väg till jobbet. Han upptäckte tåget för sent och blev påkörd av loket. Dödsolyckan blev omskriven i Dagens Nyheter. Anledningen var att den blev orsak till en strejk i tre fabriker som låg i anslutningen till övergången där olyckan skedde. Arbetarna hade påtalat den farliga järnvägsövergången vid ett flertal tillfällen tidigare men inga åtgärder hade gjorts.

    Utdrag ur DN (5 jan 1961) med bild på min morfar

  • Natursyn

    ·

    Navarone

    För mig är det helt grundläggande att alla arter, vare sig växt, människa eller djur, har en inneboende rätt till sin existens. Ingen kan sägas ha mer rätt än den andra, eller har rätten att avgöra den andras vara eller inte. Att vi människor inte kan eller vill leva efter denna princip gör den inte mindre sann eller giltig. Jag menar att vi gör dagligen rov på naturen, beter oss egenmäktigt då vi brukar, nyttjar eller äger den.

     Äganderätten 

    Äganderätt till naturen är helt och hållet en mänsklig konstruktion som inte har ursprunglig rätt ur något perspektiv, geologiskt, evolutionärt eller på annat sätt. Att man under generationer har lagt ned möda, svett och pengar i bruk av naturen förändrar inte detta grundläggande förhållande. Ej heller att vi idag i lag och mening, antingen genom köp eller hävd, är överens om äganderätten. Alltså, även om äganderätten gäller (rättsligt) så betyder det inte, enligt min mening, att man har rätt att göra vad man vill. Ett samhälles (lokalt eller globalt) intresse för ett högre syfte eller skydd övertar den enskildes rätt. Vad många idag också börjar diskutera är åsikten att naturen har sin egen rätt. En rätt som i sin tur övertar alla andras rätt.

     Åtagande, avtal och konventioner 

    Människan är ett rovdjur och vi beter oss som ett sådant, fast sämre. Vi har bevisat gång efter annan att vi inte är kapabla till att skapa den balans som naturen helt på egen hand gjort under jordens utvecklingsstadier. Så vi behöver inrätta olika system för att hålla oss i schack. Konventionen om biologisk mångfald (CBD) är ett exempel på ett sådant – i den har vi förbundit oss att vårda vår biologiska mångfald, och nyttja den, på ett uthålligt sätt, det vill säga så att den inte förstörs eller tar slut.

     4 skäl till att bevara mångfalden 

    För mig är det självklart att vi ska skydda och bevara naturen, men det är inte alltid som jag har lätt att snabbt kasta fram några bra skäl för varför vi ska bevara precis alla arter, eller just den där fästingen… Dessa fyra principer eller tankar brukar föras fram som en grund för naturvårdstanken:

    1. Ekonomiska eller nyttoskäl. Vi skulle inte överleva utan allt som naturen producerar åt oss. Människan behöver naturen för att tillgodose sitt behov av näring och syre. 
    2. Etiska skäl. Mångfalden har ett egenvärde, alla arter har rätt att finnas. Bara för att en art inte har något värde för människan, betyder det inte att den inte har något värde t.ex. för sig själv, sin avkomma, för omgivningen eller för andra arter.
    3. Ekologiska skäl. Utarmade ekosystem får svårare att förse oss med livsviktiga tjänster som syreproduktion och vattenrening. Balansen i ett ekosystem kan rubbas eller helt förstöras om en eller flera arter försvinner. Motståndskraftiga ekosystem är avgörande för att vi ska klara klimatkrisen.
    4. Estetiska eller kulturella skäl. Människan inspireras av naturens rikedom inom konst, musik och litteratur. Naturen är även en källa till återhämtning och avkoppling för många människor. Naturen har ett skönhetsvärde.